Notiser från våra medlemmar

Från Forum för tekniska fysiker

Hoppa till: navigering, sök

På vår hemsida hoppas vi regelbundet kunna föra in intressanta notiser från våra medlemmar som behandlar för medlemmarna intressanta frågor. Det kan var händelser inom forskning och utbildning men även personalia eller möte mellan tekniska fysiker. Bidrag skickas till Oscar Isacson på oscari [at] student.chalmers.se Ser fram mot Dina bidrag!


Oscar Isacson

Redaktör



2017-01-8
Teknisk fysiker i 50 år – studier och arbetsliv

I år 2010 blir det 50 år sedan vi, 28 förväntansfulla ungdomar, i början av oktober samlades i Chalmers kårhus för att påbörja studier i teknisk fysik. Det var den femte omgången tekniska fysiker på Chalmers och antalet platser på linjen hade ökat från 20 till 30. Många av oss visste inte så mycket om utbildningen – även om man hade sökt dit för att man var intresserad av fysik eller för att det krävdes högst poäng. Man visste nog också att det var svårt på F. Däremot fanns det väl ingen tydlig bild av vad man skulle bli, kanske forskare men att atomkraften var ett framtidsområde var välkänt. Av dem som började 1960 kom 14 till ett 50-årsjubileum på Chalmers som omfattade en intressant rundvandring med bl.a. besök på F-teknologsektionen, Chalmers Innovation och Fysikaliska leksaker. Den senare presenterades av prof. P-O Nilsson som är en av oss i 1960-gruppen och som tagit initiativet till och byggt upp Fysikaliska leksaker. Några av våra kurskamrater har av olika skäl inte kunnat komma och sex har tyvärr gått bort. Vid en av våra återsamlingar efter examen berättade var och en mycket kortfattat under några minuter om vad som hänt dem i yrkeslivet. Det blev oerhört intressant och någon föreslog att vi borde sätta våra erfarenheter på pränt. På ett tidigt stadium inför 50- årsjubileet återuppväcktes idén om att alla i kursen skulle sammanställa en berättelse av sina studier och sitt yrkesliv på ett sådant sätt att det kunde vara av intresse för en bredare intressentkrets. Upplägget blev att skriva en kortversion av åren som gått under rubriken, ”Teknisk fysiker i 50 år - studier och arbetsliv”, samt en biografi. Det är 10, som hörsammat inbjudan att göra berättelser och med hjälp av familjerna har skrifter kunnat sammanställas även för två av våra bortgångna kurskamrater. De framtagna beskrivningarna visar på den oerhörda bredden i arbetsuppgifter. De som har skrivit har varit anställda på många olika företag och verksamheter enligt följande

Ebbe Almqvist (postumt) AGA/AGA Innovation

Sven Bankel ADA/Posten AB/andra IT-företag

Bert Björkner Universitetssjukhuset i Malmö

Anders Eriksson Sandviken

Folke Hjalmers IVA/Chalmers

Gunilla Hjalmers SAAB/Partille Vuxengymnasium

Bernt Jaensson Stora Kopparberg/Saab-Scania/CSM Materialteknik

Kuno Lindstedt Göteborgs univ./ASTRA/Älvsborgs landsting/ALMI Företagspartner

Lennart Nicklasson SAAB/Facit/Robo/Electrolux/Ericsson/ Saab-Scania Combitech /Husqvarna

Bo Nilsson SAAB

Erik Svantesson(postumt)AGA Medical/Siemens Elema/Interspiro

Henry Svensson SAAB/ASEA/ABB.


Detta material återfinns här nedan. Vi har också tagit fram en mera privat del som skickas ut till kurskamraterna. Ingen berättelse är den andra lik. De flesta av oss har gått till näringslivet, men nästan alla har i sitt arbete forskat och skapat nya möjligheter för de företag de arbetat i. Några har studerat vidare och licentierat, doktorerat eller skaffat sig kompletterande utbildning. En del har arbetat inom universitet, institut, fonder, skolan och en har blivit läkare. Alla är idag pensionerade även om de kan ha en del verksamhet kvar.

Beskrivningarna är så långt det varit möjligt utformade så att nyttan av att ha gått på teknisk fysik framgår men också så att de visar vilka mångfacetterade yrkesområden teknisk fysik kan leda till . Vi önskar dig en intressant och givande läsning.


_____________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv Ebbe Almqvist postumt

(sammanfattat av sonen Erik Almqvist)

Ebbe Almqvist är född 1938 i Frykerud, Värmland och kom i sina studier på Chalmers att bli särskilt intresserad av optik och medicinsk teknik åt vilket han helhjärtat ägnade sitt verksamma liv.

Efter examen från Chalmers återvände han till Värmland och började arbeta på Bofors i Karlskoga med medicinsk teknik. Han hamnade så småningom inom den militära robottekniken på grund av sitt optiska kunnande. Följande är ett exakt citat från Ebbe, han berättade om ett tillfälle då han kombinerat ett besök hos min mor som för tillfället arbetade som sjukgymnast i Schweiz med en arbetsresa. ”Vi hade diskussioner med Contraves som var det schweiziska Bofors. Jag var nere på grund av att roboten Bantam användes där nere, en linstyrd robot. Linorna gick av i Schweiz men det gjorde de inte i Sverige. Vi undrade på det så jag åkte ner och kollade och det visade sig att de sköt från alptopparna och neråt, varpå roboten fick en högre hastighet. Vi sköt nerifrån och uppåt. Sen bytte vi linor och sen så funkade det.” (Bantam står för Bofors ANti TAnk Missile.) Ebbe blev sedermera projektledare för siktet till den välkända Robot 70.

Ebbe hade intervjuat Gunnar Dalén, AGAs ordförande, under studietiden, och kanske hade han redan då funderat på att arbeta för AGA. AGA var i mitten av 1960-talet inne i sin mest diversifierade tid med ett brett produktträd. Några år senare skulle ”företagsdoktorn” Ulf af Trolle börja omställningen av AGA från uppfinnarföretag till ett företag med ett fåtal starka kärnverksamheter. År 1969 anställdes Ebbe av AGA, och han skulle bli trogen medarbetare fram till pensioneringen (och i viss mån även därefter).

Ebbe började som projektledare vid AGA Innovation i Täby. I efterhand kan man konstatera att denna enhet kom att utveckla och vässa olika tekniker och produkter så att de skulle kunna konkurrera på marknaden innan verksamheten knoppades av och såldes. Strategin kallas ”dress up the bride”. Detta kan man läsa om i Ebbes artikel Ett företags teknikskiften, AGAs 80 första år. Ebbes bror, civilingenjören och Chalmeristen Hans Almqvist började arbeta på AGA på 1960-talet. Ebbe rekommenderade sin vän och kurskamrat Erik Svantesson för sin bror, Hans anställde Erik och om det kan ni läsa i Erik Svantessons text.

Ebbe arbetade på 70-talet som projektledare inom ett flertal områden. Flera av dem var relaterade till optik. Han var bland annat med om att utveckla nya generationer av Geodimeter (optisk landmätning), Thermovision (värmekamera) samt Gammakamera. Han reste till USA ganska ofta och jag minns den förväntansfulla stämning som rådde då han kom hem. Resorna till USA handlade bland annat om samarbete med NASA inom optik och troligen laser, samt samarbete med gasföretaget Burdox. Verkställande direktören vid Burdox, J.R. Campbell, kom sedermera att bli Ebbes förläggare på 2000-talet. Så mycket mer vet jag inte om Ebbes verksamhet i USA, men för någon uppfinning eller upptäckt fick han livstids hedersmedlemskap i Optical Society of America (www.osa.org). Ebbe skrev om metoder för att använda laser till att mäta miljöförstöring genom fjärranalys i Ambio 1974. Han skrev även en rapport om fjärranalys tillsammans med Sune Svanberg. Han är nu professor vid Lunds Tekniska Högskola och berättar: ”Det var mycket trevligt att samarbeta med Ebbe Almqvist. Min grupp i Lund byggde upp ett mobilt laserradarsystem och jag har jobbat med den typen av teknik nu i många år och med olika tillämpningar, från luftföroreningar till vegetation och historiska byggnader.”

I början på 1980-talet kom Ebbe att bli projektledare för AGAs kryotekniska verksamhet. Kryotekniken går ut på att använda det flytande kvävets egenskaper i olika tillämpningar. Eftersom det flytande kvävet håller minus 196 grader Celsius kan kylan bland annat användas till att göra föremål spröda så att de lättare kan krossas eller malas. Ett exempel på tillämpning fanns vid rengöring av de krokar som karossen hängs upp på vid billackering. De kemikalier som användes för rengöring av krokarna var giftiga och inte särskilt effektiva. Om man istället sänkte krokarna i flytande kväve så krympte färgen snabbare än järnkrokarna, varpå färgen automatiskt krackelerade. Därefter behövdes endast lite blästring. Miljövänligt och enkelt således. Andra tillämpningar fanns bland annat i malning och återvinning av plast och gummi, och inom markfrysning inför tunnelbyggen.

Ebbe verkade som SACO-ordförande på AGA under en längre tid i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.

Omkring 1988 började Ebbe intressera sig för teknikhistoria och har skrivit i Kosmos, Daedalus, Milestones in Lighthouse engineering och i den stora boken om Fyrar. Ebbe var också mycket aktiv i skapandet av Dalénmuseet i Stenstorp som invigdes 1996 och av Dalenium - ett science center som invigdes år 2001.

Ebbe erbjöds garantipension 1997 och han tog erbjudandet. Ebbe fortsatte till en början samarbetet med AGA som egenföretagare och konsult. Pensioneringen gav Ebbe tid att starta hans största projekt dittills, boken History of Industrial Gases. Denna bok syftar till att belysa både upptäckten av de olika gaserna och hur industrin och tillämpningarna har vuxit fram. Ebbes förläggare J.R. Campbell i Lexington, USA har även tagit in flera artiklar med teman från denna bok i sin tidskrift Cryogas International.

Då Ebbe plötsligt och oväntat gick bort på grund av en hjärnblödning den 31 mars 2008 var han på gång med ytterligare ett bokprojekt, denna gång om hela den svenska teknikhistorien. Materialet finns bevarat men är inte så långt framskridet att vi efterlevande kan sammanställa det till en bok. Min bror och jag är själva mitt i arbetslivet var på sitt håll, jag som jurist och min bror som civilingenjör inom datateknik.


Biografi för Ebbe Almqvist


Ebbe Almqvist född den 14 augusti 1938 i Frykerud. Gift med Gunnel Almqvist född Hansson. Två söner. Avliden den 31 mars 2008.

Studier Studentexamen 1958 vid Solbergagymnasiet i Arvika Matematik, ett betyg vid Göteborgs Universitet före studierna vid CTH Civilingenjörsexamen 1966, teknisk fysik, Chalmes tekniska högskola. Specialiserad inom medicinsk teknik och optik. Företagsekonomi ett betyg 1971

Anställningar Bofors 1966 – 1969 Medicinsk teknik. Projektledare vid utveckligen av siktet för Robot 70. AGA 1969 – 1997 Projektledare vid AGA Innovation 1969 till början av 1980-talet, projektledare vid AGA Process Market Region Europe därefter. - Verksam på 70-talet vid utveckling av geodimeter (geodetic distance meter för landmätning), thermovision (värmekamera), infrarödteknik, gammakamera, remote sensing (fjärranalys bl.a. för mätning av immisioner). - Facklig ordförande för SACO vid AGA under slutet av 1970- och början av 1980-talet. - Ansvarig på 1980-talet och 1990-talet för AGAs kryoteknik (tillämpningar för flytande kväve, - 196 C). - Under 1990-talet även aktiv som författare i teknikhistoria inom AGAs verksamhetsområde, AGAs representant vid skapandet av Dalénmuseet över AGAs grundare Gustaf Dalén.

- Egenföretagare med företaget Ebbe Almqvist Consulting 1997-2008. Under denna tid bl.a. författare till boken “History of Industrial Gases”, Kluwer Academic 2003 / Plenum Publishers, New York, 472 sidor. För familjerna Almqvist och Cronsioe, sammanfattat av Erik Almqvist ___________________________________________________________________________________________

Teknisk Fysiker i 50 år - studier och yrkesliv Sven Henrik Bankel

Mitt födelsedatum är 23 juni 1941, dvs den ”riktiga” midsommarafton, och jag föddes i Göteborg. Chalmersstudierna innebar alltså en senkommen återkomst till min födelsestad. Mina föräldrar separerade när jag var sex år, och min syster och jag placerades hos olika släktingar under någon tid medan vår mor kämpade för att få ordning på sitt liv. Därför tillbringade jag mitt första skolår i en liten lantlig skola i Kilanda, nära mina morföräldrars gård Rågtvet. Där avverkade jag klass 1+2 på ett år, och när min mor hade skaffat en bostad vid Käringberget i Göteborg gick jag tredje klass i Påvelundsskolan. Vi flyttade därefter till Vänersborg, där vi bodde tre år, och sedan till Grästorp tre mil från Vänersborg. Jag gick kvar i Vänersborgs Allmänna Läroverk och de sista sex åren fram till studentexamen blev det alltså buss eller tåg till och från skolan.

Efter studentexamen och efterföljande militärtjänstgöring kom jag till F på Chalmers. Från början var min avsikt att bli flygande flygingenjör, men jag klarade inte flygutbildningen på Krigsflygskolan i Ljungbyhed, utan fick lämna den efter 45 dagar. Därefter fick jag kryptörsutbildning i Uppsala och tillbringade resterande sex månader av värnpliktstiden på Flygstaben i Stockholm som kryptobiträde. Så här vid en tillbakablick ser jag tiden på Chalmers inte så mycket som en studietid utan som en tid för personlig utveckling. Visserligen var studierna givetvis det centrala för mig när det begav sig, men redan då var jag mycket tveksam till studiernas innehåll – i varje fall i betydande delar. Det är också lätt att konstatera att någon direkt nytta av det jag lärde mig på Chalmers har jag aldrig haft, med ett par viktiga undantag. Det första gäller en frivillig kurs i programmeringsspråket Algol 60, som tände mitt intresse för datateknik och programmering. Det andra är examensarbetet, som tvingade mig att fördjupa mina kunskaper och gav mig den praktiska erfarenhet av programmering i allmänhet och Algol Genius för Datasaab D21 i synnerhet som jag behövde för att kunna ta steget ut i arbetslivet. Studierna i övrigt gav mig dock en välbehövlig teknisk allmänbildning.

Under slutet av studietiden på Chalmers arbetade jag (i liten omfattning) som timprogrammerare för ADB-institutet och Institutionen för Vägbyggnad. Från början hade jag 8 kr/timme hos ADB-institutet, det höjdes rätt snart till 10 kr/timme och hos Vägbyggnad hade jag mot slutet hela 15 kr/timme. Den senare siffran använde jag, multiplicerad med 160, som begärd månadslön (som jag också fick) när jag sökte arbete första gången.

Första heltidsjobbet påbörjades 12 juli 1965 på Varvsindustrins Beräkningscentral, som programmerare och senare även systemman. Studierna fick avbrytas pga tvingande skäl – jag hade ju bildat en växande familj och den behövde försörjas. Lite extraknäck samma år på Liseberg som ”mikrofongubbe” också – vill minnas det var Bobo som fixade detta – tack i efterhand! Hade ju tänkt beta av resterande tentor så småningom, men jobbet tog snart all tid som fanns och lite till. Några klarade jag av, men snart gav jag upp tanken på att få ut en civilingenjörsexamen. Det fanns annat som var viktigare. Helt rätt beslut, det tycker jag än i dag.

Från maj 1971 var jag anställd på Sperry Rand Univac (en amerikansk leverantör av datamaskiner) Nordic Support Group, med placering i Göteborg och med jobb som ”pre sales” dataspecialist. Mycket resor blev det, i snitt två flygresor i veckan, mest inom Norden. Ett år senare flyttades gruppen till Köpenhamn, och jag med familj (vi hade nu tre barn, det yngsta bara ett år gammalt) flyttade till ett radhus i Kokkedal mellan Helsingör och Köpenhamn där vi bodde i två år. NSG lades ner efter bara ett år i Danmark, och jag arbetade sedan för Univacs datacentral i Köpenhamn fram till sommaren 1974, då det var dags för återflyttning till Göteborg och ett nytt jobb inom den svenska organisationen. Vi hittade ett hus att hyra i Lerum, ett år senare köpte vi ett gammalt trähus alldeles i närheten av det hus vi hyrde. Tillsammans med en god vän bildade jag också något år senare handelsbolaget NB Datakonsult HB för att hantera en del extraknäck.

De närmaste åren var väldigt jobbiga med mycket övertidsarbete och veckopendling till både Stockholm och Helsingborg, jag fick det tekniska ansvaret för ett stort projekt där ICA köpte sju datamaskiner av min arbetsgivare Univac (som 1975 slogs ihop med Datasaab och blev Saab Univac) och det utlovade datasystemet provades först ut i Stockholm och installerades sedan i Helsingborg. Dessutom påbörjade vi en gradvis ombyggnad av det hus vi köpt för att anpassa det till familjens behov. Dit gick all tid och alla pengar vi kunde uppbringa.

Från början av 1979 och fjorton år framåt arbetade jag sedan som konsult i egen regi, handelsbolaget ombildades då till först kommanditbolag och sedan (efter en del bekymmer med Skattemyndigheten) till enskild firma. Orsaken var helt enkelt att jag såg det som enda möjligheten att höja mina inkomster till den nivå som behövdes för familjens behov. Eftersom min lön sedan länge låg strax över den gräns där ersättning för övertidsarbete inte utgick, och jag jobbade oerhörda mängder övertid, borde det finnas möjlighet att få bättre ekonomiska villkor med mindre ansträngning även om jag inte tog ut så hög timtaxa. Något som också visade sig stämma bra. Mina huvudsakliga kunder var i resebranschen, först Atlasresor (fram till 1988, då Atlasresor flyttade till Stockholm) och därefter Always, ett nystartat reseföretag där jag i slutet av 1988 fick uppdraget att bygga upp en dataavdelning och se till att konstruera ett bokningssystem för att boka resor från januari 1989 då första katalogen skulle släppas. Tufft – men det gick! Det krävdes inte ens några större mängder övertidsarbete.

Uppdraget för Always kom i rätt tid för mig – precis efter skilsmässan i augusti 1988. Istället för att lindra mina bekymmer på mindre konstruktiva sätt kunde jag dränka dem i arbete. Always assimilerades efter några år av Vingresor, och bland mina sista uppgifter var att medverka till att konvertera Always datasystem till Ving-standard. Detta jobb tog slut 1992, och då jag hade fokuserat hårt på Always hade jag mer eller mindre tappat kontakten med andra kunder, följaktligen valde jag att leta efter en ny anställning.

Från januari 1993 arbetade jag först ett par år på ADA AB:s dataavdelning på Hisingen i Göteborg som datachefens assistent och därefter på PostNet AB (ett fristående dotterbolag till Posten AB) i Alingsås. Arbetsuppgifterna var huvudsakligen centrerade kring Datavisionen, ett privat och rätt primitivt Internet om man så vill, och varade fram till 1997. Det året lades PostNet ner och gick upp i Posten AB, plötsligt var jag således återigen ”statsanställd” (även ADA var ägt av staten). Postens dataorganisation drevs som ett ”företag i företaget” (PSAB) och var tungrodd redan från början, när man försökte avhjälpa detta genom att göra en radikal omorganisation och lägga ner PSAB blev det ur min synpunkt ännu värre. Jag led av arbetsbrist och hade ingen chef som jag kunde rapportera till. Visserligen fick jag det tekniska ansvaret för Sveriges vid den tiden troligen största databas (som var av typ Oracle) tillhörande ISU-systemet (Informations System Utdelning, ett hjälpmedel för brevbärarna) där hela Sveriges befolkning finns registrerad, men det var ingen större utmaning.

När turbulensen ökade inom Posten och personalminskningar stod för dörren accepterade jag så småningom ett års uppsägning med full lön utan arbetsplikt från maj 2004. Det visade sig också att Posten var skyldiga att även ge mig ”förtida pension”, som uppgick till nästan halva slutlönen, under de sista 13 månaderna fram till ordinarie pensionsålder. Underskottet kunde jag i stort sett täcka med egna sparmedel.

Mitt intresse för aktier, mer specifikt för aktier i bolag inom energiområdet, medförde via en del rätt egendomliga omständigheter att jag fick kontakt med den som nu är den drivande personen bakom några mycket intressanta företag inom alternativ energi. Han heter Mats Leijon, var också chalmerist en gång i tiden, och är numera professor i elektricitetslära i Uppsala. I ett av företagen, Seabased AB som sysslar med vågkraft, har jag varit styrelseledamot i åtta år, men avböjde omval vid årets stämma på grund av ålders- och hälsoskäl. Dock har jag fortfarande kvar ett par mindre arbetsuppgifter för företaget, som t ex att underhålla aktieboken och hjälpa till med tekniska problem kring hemsidan. Räknar med att kunna överlåta detta till någon annan under året.

Det har alltså varit en hel del jobb sedan 65-årsdagen, det mesta givetvis av ideell natur men till viss del också avlönat. Men nu ska det väl ändå vara slut, även om jag säkert kommer att fortsätta att följa både Seabaseds utveckling och aktiemarknaden rätt noga. Ska bli intressant att se om jag kan släppa det också, det lär nog ta sin tid innan man är där.


Biografi för Sven Bankel


Född juni 1941 i Göteborg. Från början hette jag Hansson i efternamn, bytet till Bankel (som är min mors flicknamn) skedde efter Chalmerstiden. Studentexamen våren 1959 på reallinjens matematiska gren i Vänersborg. Militärtjänst juni 1959 – april 1960, mesta tiden som kryptör på Flygstaben i Stockholm. Sommararbete juli-augusti 1960 som vikarierande mentalvårdare. Börjar studera på CTH F-sektionen hösten 1960.

Praktikarbete på Arvidssons Mekaniska Verkstad i Trollhättan under sommaren 1961. Praktikarbete på Ferranti Transistor Laboratory i Manchester under sommaren 1962. Frivillig kurs i Algol hösten 1962, man kan rätt säkert påstå att den kursen blev avgörande för min framtida yrkesinriktning. Egentligen den enda kurs på Chalmers jag fick praktisk nytta av... Praktikarbete på Institutionen för Matematisk Fysik sommaren 1963. Under 1964 och 1965 arbetade jag (i liten omfattning) som timprogrammerare för ADB-institutet och Institutionen för Vägbyggnad.

Gifte mig 22 augusti 1964 med Birgit (f Jonsson), äktenskapet varade i 24 år fram till skilsmässan i augusti 1988. Vi har tillsammans tre barn och sex (på det sjunde) barnbarn. Examensarbetet blev klart 1965, titeln var ”Projektering av databehandling av radioastronomiska vätelinjeregistreringar” (tillsammans med Gunilla). Någon examen blev det däremot aldrig. Första heltidsjobbet från 12 juli 1965 på Varvsindustrins Beräkningscentral, som programmerare och senare även systemman.

Från maj 1971 var jag anställd på Sperry Rand Univac (en amerikansk leverantör av datamaskiner) Nordic Support Group, med placering i Göteborg det första året och därefter i Köpenhamn. Från sommaren 1974 var jag tillbaka i den svenska organisationen, återigen med placering i Göteborg. När svenska Univac och Datasaab 1975 slogs ihop till Saab Univac följde jag med. Från början av 1979 och fjorton år framåt arbetade jag sedan som konsult i egen regi.

Från januari 1993 var jag återigen en vanlig knegare, först ett par år på ADA AB:s dataavdelning i Göteborg och sedan på PostNet AB (ett fristående dotterbolag till Posten AB) i Alingsås fram till 1997. PostNet uppgick i Posten AB 1997, fram till 2004 var jag sedan anställd i Posten AB, de första åren inom PSAB och därefter Posten IT.

Sedan maj 2004 har jag åtnjutit min fulla frihet utan att ekonomin har varit lidande. Ytterligare trygghet har jag fått av mitt aktiesparande. _____________________________________________________________________________________________


Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Bert Björkner

Född i Göteborg 1938 men bor i Malmö sedan 1970. 1960 började jag på Chalmers tekniska högskola, teknisk fysik där jag blev civilingenjör våren 1964. Började hösten samma år att läsa medicin vid Medicinska Fakulteten i Göteborg med fortsatta studier 1968 vid Karolinska Institutet i Solna. Legitimerad läkare vid Medicinska Fakulteten, Lunds Universitet, 1971. Jag har jag alltid velat bli läkare! Att studera till ingenjör var egentligen min fars ide! Läkare inom specialiteten Yrkes- och Miljödermatologi.

Sedan 1972 har jag har arbetat som läkare inom dermatologi och venereologi först som klinisk amanuens sedan som biträdande överläkare och blev specialist i dermatologi och venereologi, 1977. Sedan 1978 har jag arbetat inom specialiteten Yrkes- och Miljödermatologi vid Hudkliniken. I januari 1978 inrättades den Yrkesdermatologiska mottagningen vid Hudkliniken, Malmö Allmänna Sjukhus och jag tillfrågades om jag kunde tänka mig söka den utlysta tjänsten som biträdande överläkare. Eftersom jag hade en ingenjörsutbildning i maskinteknik vid Tekniskt Gymnasium och en civilingenjörsexamen i Teknisk Fysik vid Chalmers Tekniska Högskola som grundutbildning, ansågs jag lämplig för tjänsten. I dessa utbildningar ingick ju praktiktjänstgöringar inom diverse industrier. Dessa praktiska erfarenheter från verkstadsindustrin ansågs vara till stor nytta för förståelse av och kunskap om arbetsmiljömässig problematik. Efter att jag arbetat som hudläkare ett år fick jag ett forskningsstipendium för att forska och studera vid University of Pennsylvania i Philadelphia, Mina arbetsuppgifter var att forska på fångarna vid statsfängelset Holmsburg ett par dagar i veckan. Den andra tiden skulle jag arbeta som läkare på hudkliniken samt studera tillsammans med de andra läkarna. Mitt forskningsarbete var huvudsakligen att på fångarna studera allergiska reaktioner, kontakteksem och svettfysiologi. En så kallad ”cellblock” var avdelad för min forskning. Fångarna var mycket positiva över att vara med på mina experiment, men där fick jag också uppleva en händelse som påverkat hela mitt liv som jag berättar om lite längre fram.

I tjänsten på Malmö Allmänna Sjukhus ingick att ansvara för och bygga upp den yrkesdermatologiska filialmottagningen i Malmö. Min uppgift var att utreda och behandla misstänkta arbetsrelaterade hudallergier. Halva min arbetstid skulle vara patientrelaterad medan den andra halvan skulle ägnas åt förebyggande arbete, arbetsplatsbesök inom Malmö kommun samt forskning.

Under de första åren gjordes några hundratal arbetsplatsbesök vilket gav oss viktiga kunskaper och erfarenheter om kemikalier och arbetsmiljörisker. Men det är patienterna som bäst kan informera om de skadliga ämnen de utsatts för i sin omgivning. Det är oftast på detta sätt som vetskap om nya allergiframkallande ämnen kommit till vår kännedom.. För 40 år sedan när jag började som yrkesdermatolog fanns drygt 600000 kemiska föreningar mot mer än 10 miljoner kända kemiska föreningar idag. Många av dessa är och kan vara potentiella kontaktallergen. Av arbetssjukdomar i Sverige kommer yrkeshudsjukdomar på tredje plats efter belastningssjukdomar och bullerskador. Vår avdelning har framför allt sysslat med utredning och behandling av handeksem.Cirka 90 % av alla yrkesbetingade eksem är lokaliserade till händerna. Ungefär 5 % av personer i arbetsför ålder har pågående handeksem, vilket motsvarar 270 000 personer i Sverige. 600 000 (11 %) har eller har haft handeksem någon gång under de senaste 12 månaderna Handeksem är dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män, förmodligen beroende på att det är fler kvinnor som sysslar med vårdyrken, våtarbete och barnpassning. Vi har arbetat mycket med förebyggande åtgärder mot allergier och annan överkänslighet eftersom dessa besvär kan orsaka personligt lidande, sjukskrivningar och arbetsbyte med försämring av den enskildes sociala förhållanden och livskvalitet, men de innebär också stora merkostnader för arbetsgivare och samhället i stort.

För mer än 30 år sedan såg vi många tandvårdspatienter med vad man kallade oral galvanism. I mitten av 1980-talet då amalgamdebatten var som störst övergick man alltmer till att använda akrylatbaserade tandfyllningar i stället för amalgam. Akrylaterna orsakade kontaktallergier hos tandvårdspersonal men rädslan av HIV-smitta innebar också ett ökat användande av gummilatexhandskar. Bland vårdpersonalen rapporterades därför en kraftig ökning av gummilatexallergier.

I början av 1980-talet fick vi utreda ett antal patienter som upplevde symptom i huden i samband med arbete vid bildskärmsterminaler. Från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ökade antalet drabbade betydligt. En stor del av dessa patienter upplevde även besvär av elektriska och magnetiska kraftfält generellt och lysrör speciellt. Test och utredning av dessa patienter kunde inte förklara orsaken till besvären och patogenesen bakom elkänslighet är fortfarande okänd. Sedan början av 2000-talet har vi allt mer sällan utrett patienter med denna typ av besvär.

För snart 30 år sedan introducerades ultraviolett härdande akrylatprodukter, förutom inom tandvården, också inom tryckeriindustrin Dessa orsakade en epidemi av kontaktallergier där mer än hälften av arbetsstyrkan inom den grafiska industrin fick allergiska kontakteksem av dessa akrylater. Detta resulterade i min doktorsavhandling,”Sensitizing Capacity of Ultraviolet Curable Acrylic Compounds”, 1984.

Sedan början av 1990-talet då den Yrkesdermatologiska Avdelningen i Lund lades ner, fick Malmö, ett större upptagningsområde av patienter som numera omfattar södra Halland, Region Skåne, Kronobergs län samt Blekinge län... I början på 1990-talet föreslog jag sjukvårdsförvaltningen vid UMAS att ändra avdelnings namn till Yrkes- och Miljödermatologisk avdelningen i likhet med de Yrkes- och Miljömedicinska klinikerna i landet, och detta godtogs utan diskussion.

Den forskning som vi har bedrivit vid vår avdelning har fokuserat på allergi och annan överkänslighet i huden. Vi har hittat intressanta forskningsobjekt när patienter visats sig vara allergiska för dittills tidigare okända ämnen. Misstänkta allergen har också upptäckts vid arbetsplatsbesök men framför allt via kemiska analyser på vårt laboratorium. Enligt överensstämmelse med bl.a. OECD´s riktlinjer för undersökning av kemiska ämnen innan de introduceras på marknaden har en rad undersökningsmetoder, s.k. prediktiva testmetoder eller förhandsprövning som skall värdera ämnets förmåga att framkalla kontaktsensibilisering, utvecklats både på djur och på människa.

Min karriär har varit mycket innehållsrik och jag skulle kunna berätta om en rad intressanta händelser men på statsfängelset i Holmsburg fick jag alltså uppleva en händelse som påverkat hela mitt liv. Två fångar hade varit hos mig på test. Plötslig hördes ett farligt oväsen från fångvaktarnas kontor. Man kom springande och bad mig om hjälp. När jag rusade fram till kontorsdelen stod mina tidigare testfångar med knivar i händerna. På golvet låg fyra fångvaktare, en med halsen uppskuren, en med ett knivhugg i hjärtat, en i bröstet och en som hade flera knivhugg i magen. Han som blivit knivhuggen i magen levde men de andra tre var döda. Jag försökte hjälpa den med knivhugg i magen och jag lyckades rädda hans liv. Jag tänkte inte på att fångarna stod framför mig med knivar i händerna förrän senare. De gjorde dock ingenting mot mig. Sedan kom poliser med k-pistar och överföll fångarna. Vi civila tilläts komma in i fängelset först efter två veckor! Man hittade över 700 knivar och andra vapen samt mängder av knark när man undersökte alla fångar och deras celler efteråt.

Jag i pensionerades vid 65 års ålder i november, 2003. Jag håller med en av mina andra studiekamrater när han säger: ”Mitt ordspråk genom livet är ”If there is a will, there is always a way”, som i fri översättning lyder ”om det finns en vilja eller önskan så finns det alltid en väg till målet.” Man skall alltid sträva efter sina egna mål i livet och inte lyssna så mycket på vad andra tycker och säger. Lägger man ner tillräckligt med arbete och energi på det man vill så lyckas man alltid!


Biografi för Bert Björkner


Född i Göteborg 28 november 1938. Bor i Malmö sedan 1970. Gift. Realexamen vid Praktiska Realskolan i Göteborg, 1955. Ingenjör i Maskinteknik vid Tekniska Gymnasiet (Chalmers Lägre) i Göteborg, 1959.Militärtjänstgöring 1 år som flygmekaniker vid Flygvapnet. Sökte och antogs hösten 1960 som studerande till avdelningen för Teknisk Fysik, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg. Blev civilingenjör våren 1964. Började hösten samma år läsa medicin vid Medicinska Fakulteten i Göteborg. 1968 fortsatta studier vid Karolinska Institutet i Solna. Legitimerad läkare vid Medicinska Fakulteten, Lunds Universitet, 1971. Arbetat som läkare inom dermatologi och venereologi sedan 1972, först som klinisk amanuens sedan som biträdande överläkare. Blev specialist i dermatologi och venereologi, 1977.Sedan 1978 arbetat inom specialiteten Yrkes- och Miljödermatologi vid Hudkliniken, Universitetssjukhuset MAS, i Malmö. Medicine doktor vid Lunds Universitet, 1984, på en avhandling om kontakteksem av ultraviolett härdande akrylatföreningar. Sökte och tillträdde en tjänst som Laborator vid Arbetarskyddsstyrelsen i Solna, 1985.Sedan 1987, Professor i Yrkes- och Miljödermatologi vid Karolinska Universitetssjukhuset och Arbetsmiljöinstitutet. Överläkare vid Yrkes- och miljödermatologiska kliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm, 1986 .Sedan 1988 motsvarande tjänst som överläkare och professor vid Hudkliniken, Universitetssjukhuset MAS i Malmö. I november 2003 avgick jag som 65 åring med pension Har erhållit forskningsstipendier samt varit engagerad i olika intressentgrupper kring bl.a. Yrkes- och Miljödermatologi. Jag är författare och medförfattare till ca 130 artiklar, böcker och bokkapitel framför allt inom området kontaktallergi av plastkemikalier, konserveringsmedel, tandvårdsmaterial och guld.

___________ ________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Anders Eriksson

Från Smedhalva till ett halvt liv med mät och reglerteknik

Jag heter Anders S. Eriksson och föddes 1929-11-30 i Morgårdshammar. Familjen flyttade 1934 till Nyhammar. Efter 7-årig folkskola fick jag anställning på Nyhammars Bruks mekaniska verkstad, som ‘Smedhalva’. Företagets produkter var huvudsakligen maskiner för Gruvor och Anrikningsverk. Jag fick cirkulera på de flesta avdelningarna och lärde mig sköta verktygsmaskiner. De sista åren fick jag montera ihop maskiner, för min del skakbord för Wolframgruvorna, Yxsjöberg. När jag efter 9 år slutade klassades jag som Yrkesskicklig Filare. Nästa anhalt: Asea Ludvika Transformatortillverkningen. Jag fick börja, som hjälpare vid montage av Ugnstransformatorer. Därpå monterade jag och Nisse Danielsson transformatorer för 380 kV-systemet i 2 år. Varje station består av 4 enfas trafos som kopplas i Y eller Delta. Det finns bland andra en station norr om Göteborg.

Nu hade jag kommit in på Elområdet. Då behövde jag en utbildning. Jag börjar med en: Teknisk elementarkurs på KPS i Kristinehamn specialdesignad för att tentera in på Tekniskt Gymnasium. Jag tenterade in på gymnasiet i Örebro. Efter 3 år på elkraftlinjen stod jag åter för ett val. Ännu en gång visste jag att jag måste löpa linan ut. Det blev Chalmers teknisk fysik. 1965 avlade jag min civilingenjörsexamen och fick anställning på Sandvik AB, Elektriska avdelningen. Sandvik AB uppdelades1981 i ett antal bolag. Elektriska avdelningen tillhör sedan dess AB Sandvik Steel inom koncernen Sandvik AB.

Jag började som reglertekniker på elektroniksektionen.1965 till 1967 var jag driftingenjör på en av de två elkraftsektionerna och hade ansvar för drift och underhåll och mindre nymontage inom Elektrostålverk, Götvalsverk, Ämnesbehandling, Varmbandverk, Kallvalsverk för band, Härdning, Gjuteri, Mekanisk verkstad samt Ångkraftstation Jag arbetade under denna tid med: Högspänningsfördelningar 10 kV, 6 kV samt 3 kV, lågspänningsfördelningar 500 V och 380/220 V, motordrifter för valsverk 5 kV och 500 V. Värmningsutrustning för ugnar. Automatikutrustningar för allehanda maskiner. Belysning och ventilation för byggnader. Elutrustning för kranar och traverser. Ytterbelysning. 1969 till 1983 arbetade jag på elektroniksektionen. 1974 blev jag chef för sektionen. Under denna tid hade jag ansvar för drift och underhåll av elektronikutrustningar. Däribland ingick också kraftelektronik med bl.a. ca 600 strömriktare i storlekar från 220 V, 10 A till 1 200 V, 5 000 A. Jag arbetade under överinseende av dåvarande avdelningschefen Wilhelm Bobeck. 1983 blev jag chef för Elektriska avdelningen med ansvar för distribution av elkraft inom Sandvik AB i Sandviken, drift och underhåll av elutrustningar, projektering av nyanläggningar samt montage inom AB Sandvik Steel. Detta har jag varit fram till pensionen 1994. 1984 fick jag allmän behörighet som elinstallatör.


Biografi för Anders Eriksson


Anders Eriksson är född 1929-11-30 i Morgårdshammar. Efter 7-årig folkskola fick han anställning på Nyhammars Bruks mekaniska verkstad, som ‘Smed halva’ där han arbetade i nio år. - 1953 flyttade han till Asea Ludvika Transformatortillverkningen och 1957 började han efter en del förberedande kurser läsa till ingenjör på tekniska gymnasiet i Örebro där han avlade examen 1960. 1960 började han på teknisk fysik på Chalmers och avlade civilingenjörsexamen 1965. 29-3-1965 fick han anställning på Sandvik AB, Elektriska avdelningen. Sandvik AB som sedan 1981 tillhör AB Sandvik Steel inom koncernen Sandvik AB.1.9.1969 till 1.9.1983 arbetade han på elektroniksektionen. 1.1. 1974 blev han chef för sektionen. 1.9.1983 blev han chef för Elektriska avdelningen, vilket han har varit fram till pensionen 1994. 19.11.1984 fick han allmän behörighet som elinstallatör _____________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv Folke Hjalmers

Född i Hälsingborg 1940 men flyttade snart till Råsunda där jag gick första året i skolan, men sedan blev det skolgång i Göteborg där jag tog studenten 1959 på Hvitfeldtska HAL. Efter militärtjänstgöring vid artilleriet som signalist (A9 och A2) började jag på Chalmers där jag blev civilingenjör 1964. Studierna tog upp mycket av min tid men jag började samtidigt engagera mig i sektions- och kårarbete och det visade sig senare att jag skulle ha stor nytta av att suttit både i kårstyrelsen och i SFS styrelse. Efter civilingenjörsexamen där jag gjort mitt ex-jobb på matematisk fysik påbörjade jag mina licentiandstudier och tog min teknologie licentiatexamen 1973 efter att jag jobbat parallellt i många år.

På uppmaning av min professor Nils Svartholm sökte jag ett jobb på Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) och började där som fysiksekreterare 1969 och avancerade sedan till bitr. utredningschef, utredningschef och akademisekreterare. Det blev många spännande år och möten med många spännande människor. IVA hade på den tiden ca 350 medlemmar fördelade på XI avdelningar (idag XII) och hade då och har idag som mål att främja ingenjörsvetenskap till samhällets gagn. Genom att jag började som fysiksekreterare så fick jag direkt nytta av mina studier. Jag talade samma språk som många av IVA:s ledamöter men jag fick också möjlighet att tidigt komma i kontakt med den ekonomiska världen. En av mina huvuduppgifter var att under många år vara sammanhållande för verkställande direktörens årsbok ”Framsteg inom forskning och teknik”. På det sättet kom jag i kontakt med alla teknikområden och jag hade nytta av detta många år efter det att jag slutat på IVA 1980.

Fortfarande kan jag hänga upp många diskussioner kring det jag lärde mig under IVA-tiden. Jag minns t.ex. tidiga föredrag om vindkraft, solenergi som kunde försörja ett helt hus, ökningen av koldioxidhalten i atmosfären, freonhål, Saharas uttorkning, återvinning av livsmedel och kanske ett av de mest spännande var att följa Romklubbens arbete som låg 30 år före dagens diskussion om det hållbara samhållet fast vi talade om materialomsättningen i samhället. Att vara huvudsekreterare för IVA:s storprojekt Kunskap och konkurrenskraft gav mig en ordenlig inblick i ekonomins historiska utveckling, innovations - och utbildningsfrågor, industriell utveckling och jag var också med i den första framtidsstudien som IVA gjorde där vi missade en del men ändå träffade rätt på mycket. Men inte visste vi att när vi skrev att datorer skulle tala med varandra inom 20 år och att detta skulle leda till den enorma Internetutvecklingen, som nu skett. Jag lärde känna många människor som har haft stor betydelse för vår samhällsutveckling men ett av mina stoltaste ögonblick var när jag fick höra att Tage Erlander hade vår huvudrapport Kunskap och konkurrenskraft på sitt sängbord. Under arbetet med storprojektet fick jag resa mycket över hela världen och det har givit mig mycket stora erfarenheter.

Sven Olving dåvarande rektor på Chalmers som jag samarbetat med på IVA tog kontakt med mig 1979 och frågade om jag skulle vilja blir högskoledirektör på Chalmers efter Ragnar Thun. Eftersom jag uppfattade tjänsten som mycket byråkratisk tog jag mig en ordenlig funderare men Sven Olving övertygade mig om att det skulle bli en helt annan inriktning så jag accepterade och tillträdde tjänsten 1980. Tjänsten som högskoledirektör innehade jag ända till 1993 då denna tjänst inte längre reglerades i högskoleförordningen och dåvarande rektor Anders Sjöberg ville ha en annan organisation. Jag utnämndes då till direktör för Chalmers externa relationer och sedan till direktör för näringslivssamverkan som jag var till 1999. Då den nye rektorn Jan-Eric Sundgren ville organisera näringslivssamverkan på annat sätt och jag blev på ledningsnivå ansvarig för utvecklingen av Chalmers internationella relationer fram till 2003 då jag under senare tid också var deltidsanställd av Sahlgrenska akademin för ett fundraising - eller insamlingsprojekt då jag började som senior adviser på Chalmers industriteknik. Under min tid i Chalmers ledning var jag med om många spännande arbetsuppgifter. En effektiv ledningsorganisation för Chalmers skapades och ett Chalmers system för samverkan med näringslivet och för innovationsverksamheten byggdes upp. Jag var ansvarig för att ta fram alla grundläggande dokument i samband med att Chalmers skulle bli en stiftelsehögskola och jag var huvudansvarig för en av de första fundraisingkampanjerna som genomförts vid ett universitet i Europa utanför Storbritannien.

Jag var hela tiden mycket aktiv att skaffa resurser till Chalmers både från regeringen, stiftelser och företag och har varit med om att starta både I-linje och D-linjen på Chalmers samt att få hem Matematiskt centrum som Chalmers arbetet med i 20 år. Den kanske största framgången var att skaffa resurser till Mikroelektronikcentrum vid Chalmers samt naturligtvis de 350 MSEK som vi fick in i fundraisingkampanjen. Och hela tiden i mitt arbete hade jag stor nytta av att vara teknisk fysiker. Jag kunde hela tiden tala med alla utifrån utbildningens och forskningens behov. Under Chalmerstiden hade jag många spännande uppdrag. Jag var ordförande för SIK i 11 år och för TEFO i tre år. Jag satt i PGI:s styrelse några år. Jag arbetade nordiskt och satt i Nordforsk:s styrelse i många år och var dess ordförande under en tid då jag också satt i Nordisk Industrifonds styrelse. Under dessa år reste jag runt mycket i Norden och har varit sju gånger på Island och två på Färöarna och gett mig djupa insikter om Norden. Jag fick ju också tillfälle att före pensioneringen ännu en gång resa runt i världen för Chalmers och bygga upp kontakter med universitet och företag och då hade jag fortfarande stor glädje av att vara teknisk fysiker. Det var också roligt att vara teknisk fysiker när jag intervjuade ett 20-tal professorer på Sahlgrenska Akademin. Trots att jag inte kan någon medicin så är det många generella begrepp man förstår.

Som senior adviser på CIT har jag kunna använda mina kunskaper för att ge råd i många frågor. Många roliga och givande projekt har jag varit involverad i som Energi mot fattigdom, fundraising för AIT (Asian Institute of Technology) i Thailand och en Gustaf Dalénutställning på uppdrag av Chalmersska Ingenjörsföreningen. Det finns många utbildningar man kan välja mellan och det är viktigt att man trivs med sin utbildning, men om man har ett matematiskt och -naturvetenskapligt intresse och nyfikenhet för teknik så rekommenderar jag alla att studera till civilingenjör och numera säger jag att det inte spelar så stor roll vilken inriktning man väljer bara man alltså är intresserad. Även om nationalekonomerna inte håller med mig så säger jag att en civilingenjör alltid kan skapa arbete!

Och jag har alltid arbetar efter mottot. Planera väl och ligg alltid lite före!


Biografi för Folke Hjalmers


Jag är född den 13 juni 1940 i Hälsingborg och gift med Gunilla Hjalmers född Gawelli. Vi har fyra barn. Tog studentexamen 1959 på Hvitfeldtska HAL, avlade civilingenjörsexamen 1964 på teknisk fysik Chalmers tekniska högskola samt teknologie licentiatexamen i matematisk fysik Chalmers tekniska högskola 1973.

Jag var övningsassistent i linjär algebra ht 1962 och övningsassistent/assistent i matematisk fysik 1963-1968 på Chalmers tekniska högskola. Fysiksekreterare, bitr. utredningschef, utredningschef och akademisekreterare 1969-1980 på Ingenjörsvetenskapsakademien och därefter högskoledirektör/förvaltningschef, direktör externa relationer, direktör för näringslivssamverkan samt direktör internationella relationer på Chalmers tekniska högskola 1980-2005. Sedan 2003 är jag senior adviser på Chalmers industriteknik ___________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Gunilla Hjalmers

Jag är uppvuxen i Jönköping. Jag tog studenten på reallinjen 1960 på Jönköpings HAL efter att först ha gått på flickskola.1960 började jag på Chalmers där jag blev civilingenjör 1965. Under studietiden engagerade jag mig mycket i föreningsliv och kamratliv och det var ett av skälen till att jag blev fördröjd. Mitt minne av Chalmersåren är mycket positivt och kamratskapet var på det hela taget fint. Jag gjorde att jättespännande examensarbete på bearbetning av mätningar från Råö tillsammans med Sven Bankel där jag gjorde det matematiska underlaget och Sven programmerade i algol-genius.

När jag blev klar fanns det gott om arbeten för civilingenjörer på andra platser i landet men tyvärr ingenting i Göteborg. Jag sökte jobb på Bofors, ASEA och SAAB och fastnade för ett arbete som systemingenjör på YPT-Z på SAAB i Linköping där man utvecklade provningsutrustning för systemen på Viggen. Det var mycket lärorikt men jag upptäckte efter en tid att denna typ av ingenjörsarbete inte stämde men mina intressen och eftersom jag arbetade med underlag för programmering på jobbet så kom jag att bli lärare för provingenjörer och det intresserade mig mycket. Det hade jag inte kunnat bli utan de gedigna kunskaperna från Chalmers.

Jag bestämde mig alltså för att bli lärare och gick därför 1967-1968 ett år på Lärarhögskolan vid Göteborgs universitet och skaffade mig behörighet att undervisa på gymnasienivå i matematik, fysik och elektroteknik. Min praktiktermin gjorde jag 1968 på Polhemsgymnasiet och på högstadiet på Nordhemsskolan. Folke Hjalmers och jag gifte ju oss 1966 så det var ytterligare ett skäl för att flytta till Göteborg. 1968 föddes vårt första barn och jag var hemma några månader men 1969 fick jag mitt första arbete i skolan på högstadiet på Torpskolan, Lerum.

1969 flyttade vi till Lidingö och jag fick en tjänst på Östra Reals Vuxengymnasium där jag i första hand arbetade deltid vilket gjorde det möjligt för mig att till stor del själv ta hand om barnen. Våra två döttrar föddes också under Lidingö-tiden. Arbetet på vuxengymnasium var mycket spännande och jag kände att jag verkligen kunde göra en insats för sådana som av olika skäl inte hade haft möjlighet eller var mogna att studera när de var yngre. Under dessa år mötte jag många motiverade människor som gav mig fina upplevelser. Och 1980 så var det Göteborg igen som kändes väldigt hemtamt.

Denna gång var det inte lika lätt att få jobb. Jag hade ju behörighet i matematik, fysik och elektroteknik och LR hade tydligen bestämt sig för att inte göra det så enkelt för civilingenjörer att få arbete som lärare så jag fick bara söka tjänster som innehöll dessa tre ämnen. Jag var alltså inte behörig lärare i matematik och fysik. Detta fick man på denna tid överklaga hos regeringen men en välvillig departementssekreterare såg till att ärendet kom upp till beslut före nyår 1980 så en av de sista dagarna före nyår kunde vi posta min ansökan och jag fick en deltidstjänst på Kjellbergska Vuxengymnasiet.1981 började jag på Partille Vuxengymnasium där jag jobbade både del- och heltid fram till pensioneringen 2006. Under senare år har all min undervisning avsett matematik och jag kan säga att det går att lära ut matematik till nästan alla om man bara arbetar metodiskt och försöker förstå var svårigheterna ligger.

I Partille gav rektorn mig förtroendet att utforma och starta den nya utbildningsgrenen "Naturvetenskapligt basår", som främst vänder sig till färdiga studenter från andra linjer än naturvetenskaplig eller teknisk. Vuxengymnasiets basår gav tillträde till nästan alla högskoleutbildningar om bara betygen var tillräckligt höga.Det var en stor fördel att veta så mycket om civilingenjörsutbildningen och det arbetsliv som väntade många av mina elever. Nu är jag på heltid mormor och farmor och det tar också sin tid när barnbarnen finns på Irland, i Stockholm och i Höllviken.

Ge aldrig upp studierna när Du väl har kommit in på Chalmers. Det är en bra bas för det mesta och även om det ibland kan kännas svårt så kan svårigheterna nästa alltid övervinnas. Studiemiljön för flickor var på min tid och vad jag förstår av alla mina samtal med flickor vid Chalmers är fortfarande mycket god trots alla negativa skriverier. Idag är acceptansen på arbetsmarknaden för kvinnliga civilingenjörer mycket större än på min tid inte minst genom att männen idag också är hemma för att vara med barnen vilket var sällsynt förr.


Biografi för Gunilla Hjalmers


Jag är född den 18 maj 1941 i Jönköping. Mitt flicknamn var Gawelli och jag är gift med Folke Hjalmers. Vi har fyra barn. Gick på Jönköpings kommunala flickskola 1951-1956 och på Jönköpings HAL 1956- 1960 där jag tog studentexamen. Jag studerade på Chalmers tekniska högskola teknisk fysik 1960-1965 och avlade civilingenjörsexamen 1965. Studerade sedan på Lärarhögskolan, Göteborgs universitet - matematik, fysik och elektroteknik - 1967-1968 och pedagogik påbyggnad höstterminen 1980

1965 anställdes jag på SAAB, Linköping som systemingenjör där jag var till 1967. Sedan påbörjade jag mitt lärararbete först på Polhemsgymnasiet (tekniskt gymnasium)och Nordhemsskolan(högstadiet) där jag gjorde min praktiktermin vårterminen 1968 och sedan Torpskolan, Lerum (högstadiet) vårterminen 1969, Östra Reals Vuxengymnasium 1970-1980, Kjellbergska Vuxengymnasiet vårterminen 1981 samt Partille Vuxengymnasium 1981-2006 ___________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Bernt Jaensson

Jag föddes i Nybro 1940 och tog studentexamen 1959 vid Kalmar Högre Allmänna Läroverk. 1965 började jag på Chalmers, teknisk fysik, och blev färdig civilingenjör i januari 1965. Månaden därefter anställdes jag på Stora Kopparbergs hårdmetallforskningslaboratorium i Söderfors där jag var kvar till juli 1968. Under tiden i Söderfors påbörjade jag licentiatstudier i konstruktionsmaterial för Hellmuth Fischmeister, som dels var min chef på laboratoriet, dels hade tillträtt en professur på Chalmers. Från januari 1969 hade jag min arbetsplats på Institutionen för Konstruktionsmaterial i Göteborg. I december 1970 avlade jag teknologie licentiatexamen, i mars 1972 teknologie doktorsexamen enligt den nya examinationsordning som just trätt ikraft. Avhandlingens titel var “A study of pre-fracture deformation of the WC-Co composite material”. Efter doktorsexamen anställdes jag vid Saab-Scanias materiallaboratorium i Linköping. I september 1989 utnämndes jag till oavlönad docent vid Universitetet i Linköping. Utnämningen till Specialist i metalliska material vid Saab-Scania skedde i mars 1990.

Från september 1995 ingick Materiallaboratoriet i det nybildade företaget CSM Materialteknik AB, där jag stannade till min pensionering i oktober 2005.


Biografi för Bernt Jaensson


Född 1940 i Nybro Studentexamen 1959 vid Kalmar Högre Allmänna Läroverk Civilingenjörsexamen jan 1965

Anställd vid Stora Kopparbergs hårdmetallforskningslaboratorium i Söderfors feb 1965 - juli 1968 Licentiat/doktorandstudier vid Institutionen för Konstruktionsmaterial I, CTH, aug 1968 - mars 1972 Teknologie licentiatexamen dec 1970 Teknologie doktorsexamen mars 1972 Avhandlingens namn: A study of pre-fracture deformation of the WC-Co composite material Anställd vid Saab-Scanias materiallaboratorium, Linköping, okt 1972 - aug 1995 Utnämnd till oavlönad docent vid Universitetet i Linköping sept 1989 Utnämnd till Specialist i metalliska material vid Saab-Scania mars 1990 Anställd vid CSM Materialteknik AB, Linköping, sept 1995 - okt 2005 ________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Kuno Lindstedt

Året var 1960 och efter ingenjörsexamen på Malmö Högre Tekniska Läroverk arbetade jag, född 1937, på SAAB flygplansfabrik i Linköping. Jag sökte till Chalmers Teknisk fysik och hade överenskommit med min flickvän sedan 1954 att om jag skulle börja studera på Chalmers, så ville jag att vi gifte oss och flyttade ihop i Göteborg. Studiestart augusti och året därpå den 1 april, påskafton, gifte vi oss och bröllopsresan gick i en liten fullpackad bil, Simca, från Malmö till vår tvårummare i Järnbrott.

En lektor hade nämnt att på teknisk fysik lär man lite om mycket, vilket passade mig perfekt, allsidighet är viktigt. Övriga linjer karakteriserade han som att läsa mycket om lite. Många ämnen och studietempot var mycket högt och kraven stora. I matematiken krävdes att kunna bevisa satser, som för mig som praktiker krävde en viss tankeomställning. Under året gavs endast tre stora tentamensperioder där alla ämnen kunde tenteras. Ämnen som missades inkräktade hårt i nästkommande period och olika tentor dagarna efter varandra var inte ovanliga för många. En påskperiod infördes, dit vissa omtentamina flyttades. Med chalmersmössan på huvudet öppnades många dörrar och ofta stannade bilar och erbjöd mig skjuts när jag stod och väntade på min buss.

Studierna rullade på intensivt och i tredje årskursen fanns schemalagt 56 timmar per vecka. Vi skrev med kopiepapper mellan bladen för att hjälpa varandra att få del av anteckningarna i ämnen man inte hann följa ordentligt. Veckoblad från E-linjen kompletterade kunskaperna. Datautvecklingen hade börjat och kurser gavs på Chalmers nyinstallerade rördrivna dator i källaren på Holtermanska. Andra datorer fanns på Original Odhner på Gamlestadsvägen och en SAAB-dator på medicinarberget vid Sahlgrenska. Våra program skrevs för hand med nollor och ettor och skapades på långa pappersband med stansade hål eller hålkort. Det var datorns första stapplande steg.

Transistorn var uppfunnen och kom ut på marknaden på 1960 talet och fanns då i enstyck för montering med andra komponenter till elektroniska kretsar. Det var starten på utvecklingen av dagens mikroelektronik och datorchips.

Efter examensarbetet i fysik benämnt ”Studium av en ickestationär metod för bestämning av värmeledningsförmågor”, blev jag lästrött och fick våren 1964 möjlighet att arbeta på Göteborgs Universitet som vik. sjukhusfysiker och assistent till professor Sven Benner i radiofysik. Det handlade om strålbehandling av cancer med alfa-, beta- och gammastrålning. Jag arbetade med allt från radium till koboltbehandlingar och bestrålning med linjäraccelerator och betatron. Det gällde inkörning av apparatur och uppmätningar kring strålfält och undervisning med laborationer.

Prof. Henry Wallman på Chalmers startade undervisning i medicin och medicinsk teknik, där jag deltog tillsammans med andra intresserade chalmerister. Studierna omfattade fyra terminer med sluttentamen. Intresset för medicin och arbetet inom radiofysiken fängslade mig helt, tills jag en dag på försommaren 1966 träffade professorn i fysik, Arnold Lundén, som jag gjort examensarbetet för. Jag fick en assistenttjänst hos honom på Fysikum med egen undervisning och tillåtelse att gå på föreläsningar i mina kvarvarande ämnen. Eftersom de flesta ämnen genomgått förändringar och fått nytt innehåll blev inläsningen mycket arbetsam.

Om mitt första misstag var att ta paus i läsningen, så blev mitt andra misstag att med en enda tenta kvar 1969 flytta med hustru och våra två döttrar till Malmö. Mitt arbete var att sälja medicintekniska och nukleära instrument i hela Norden med stationeringsort Köpenhamn. Besök gjordes på forskningsinstitut, universitet och sjukhus samt företag. Förbindelserna var dåliga över Öresund och tog lång tid. Någon kompensation för att besöken och resorna krävde många extra arbetstimmar uteblev. Varje morgon klockan åtta i Köpenhamn oavsett tid för hemkomsten från resorna. Helgarbete förekom ofta.

Vår återfärd till Göteborg skedde 1970 till företaget Nukab kopplat till ASTRA. Där utvecklades speciell apparatur för ekg-upptagning i stationära och bärbara bandspelare tillsammans med SRA, Svenska Radio AB samt utveckling av dataprogram för ekg-analyser med Umeå Universitet. Företaget var först i världen med att presentera det vandrande ekg:et på bildskärm. Presentationen gjordes på TV-skärmar. Anläggningar skapades och tillverkades också för detektering av radioaktiva pulser från olika mänskliga organ och datorutvärdering av resultaten. Minidatorer som användes var PDP 8, 11 och 16. Jag fick tillstånd vid anställningen att åka in till Chalmers och följa lektionerna i mitt sista ämne, elektronisk kretsteknik, som med helt förnyat innehåll kunde sluttenteras. Den 7 augusti 1970 tog jag ut min civilingenjörsexamen, nästan exakt 10 år sedan mina Chalmersstudier startade. En flyttning till Borås skedde 1972 då familjen utökats med ett tredje barn, en son Mattias. Jag anställdes som teknisk chef för sjukvården i Älvsborgs läns södra del och omorganiserade hela servicedelen för sjukvården. Uppdelning i arbetsgrupper och ansvar på lägsta möjliga nivå under mottot, ”problemen skall lösas där problemen finns”, gav mer intressanta arbetsuppgifter för medarbetarna, som uppgick till fler än 700 personer. Mitt intresse för miljöfrågor gjorde att jag gick Arbetarskyddsverkets utbildning till skyddsingenjör parallellt med arbetet. Examensarbetet gjordes på blyglastillverkning, som sedermera lades ner.

Jag satt med i ledningsgruppen, direktionen, för sjukvården med tekniskt och medicintekniskt ansvar för personal och säkerhetsfrågor. Jag startade också medicinhistoriska museet i Borås. Efter nästan 15 år som teknisk chef och totalt 25 år i arbete med sjukvårdsfrågor blev jag affärsutvecklare och teknisk konsult hos Utvecklingsfonden, sedermera ALMI 1987. Det var mycket problemlösning, innovationer och starta eget företagsfrågor. Arbetet innefattade också produkt- och patentansökningsbedömningar, arrangerande av mässor och utställningar för företag.

Några speciellt intressanta projekt var bakugnstillverkare, som kopplades till forskare inom mjöl- och jästtillverkning för bättre bakmetoder. En upptiningsanläggning framtogs för djupfryst fisk och andra produkter. Laxen vi upptinade hade kvar sitt hudfett och ögonen hade samma färg som levande lax. Medlemmarna i Kocklandslaget trodde de fått färsk lax i sina händer. Med hjälp av en egenföretagare och elteknisk chalmerist, civilingenjör Bo-Lennart Grönlund, Beta Data i Alingsås, framtogs en ”snarkmadrass”, som registrerade och analyserade snarkljud, andning och hjärtfrekvens, vilket gav underlag för beslut om åtgärd för patienten. Många andra idéer bedömdes, avvecklades eller förverkligades.

Parallellt med arbetet på ALMI skapade jag en 40 poängskurs i innovationsteknik vid Jönköpings ingenjörshögskola. Själv arbetade jag under två år som lärare i innovationsteknik med undervisning i Jönköping och Tranås. En särskild innovationskurs för kvinnor genomfördes på Träcentrum i Nässjö.

Efter nästan 10 års verksamhet och 3 månader före min 60 årsdag kom en ny VD till ALMI Väst och 13 personer fick lämna arbetet på grund av arbetsbrist. Jag var en av dem, som fick gå med 6 månaders lön.

I samråd med hustru och våra tre ungdomar diskuterades situationen och vi beslöt att jag inte skulle söka någon ny anställning. Mitt liv som arbetsnarkoman kändes första tiden ytterst ovanlig, men efterhand kom egenförståelse att något bättre inte kunde ha hänt. Jag har sedan dess utvecklat mitt tidigare intresse för att måla tavlor och kommit underfund med att Jag Själv är den viktigaste för mig, liksom min familj och våra vänner. En by-pass operation 2004 har också medverkat till en bättre insikt om livet.

Min ledtråd och mitt levnadsord har sex bokstäver och stavas VARFÖR. En för mig viktig fråga, som jag alltid ställer, vilket ger mig nya och olika ledtrådar, nya infallsvinklar och förklaringar vid problemlösning. Mitt ordspråk genom livet är ”If there is a will, there is always a way”, som i fri översättning lyder ”om det finns en vilja eller önskan så finns det alltid en väg till målet.”


Biografi för Kuno Lindstedt


Jag är född den 9 februari 1937 i Malmö och sedan 1961 gift med Barbro och vi har tre barn, som arbetar i Oslo, Berlin och Shanghai och tre barnbarn. Efter realexamen 1953 fortsatte jag studierna på Malmö Handelsgymnasium till företagsekonom och under 1955 och 1956 arbetade jag som resebiträde för min far anställd hos Trowall & Co, Stockholm, med specialitet mattor, möbeltyger och gardiner. År 1956 blev det militärtjänst som trosschef i dåvarande pansarinfanteri PI 7 Revingehed utanför Lund. Intresset för teknik gjorde att jag efter inträdesprövningar började studera 1957 vid Malmö Högre Tekniska Läroverk linjen för elkraftteknik med examen 1960. Efter en tid på SAAB flygdivision i Linköping började jag studera på Chalmers 1960 linje F, teknisk fysik.

Läströtthet efter fullgjort examensarbete i årsskiftet 1963/1964 medförde att jag sökte arbete på Göteborgs Universitet, Sahlgrenska sjukhuset, Radiofysiska Institution där jag arbetade som vik. sjukhusfysiker och assistent till professor Sven Benner. Parallellt med arbetet studerade jag medicin och medicinsk teknik på prof. Henry Wallmans institution, Chalmers. Under 1966 blev jag övningsassistent i fysik på Chalmers och under denna tid började jag läsa in kvarvarande ämnen. Industrin lockade och 1969 började jag arbeta för ett företag i Stockholm som försäljningsingenjör för medicinska och kärnfysikaliska instrument med ansvar för Norden och placering i Köpenhamn. Året var 1970 då jag blev säljare och utvecklare hos företaget Nukab i ASTRA med specialitet för elektromedicinska utrustningar, isotopmätapparatur och datorsystem för analys av ekg- och isotopmätningar. Under 1970 tenterade jag mitt sista ämne och tog ut min civilingenjörsexamen.

Sjukvården lockade och 1972 tillträdde jag befattningen som teknisk chef i Älvsborgs läns Södra sjukvårdsdistrikt med huvudansvar för all service för sjukvården i regionen. Efter 25 år med sjukvårdsarbete som huvudfråga övergick jag 1987 till Utvecklingsfonden och sedermera ALMI Företagspartner, som affärsutvecklare och teknisk konsult för företag och privatpersoner. Arbetade även parallellt under 2 år som lärare i innovationsteknik vid Ingenjörshögskolan i Jönköping. Våren 1997 avslutade jag det aktiva yrkeslivet och har sedan dess mer tid för familjen, resor och utveckling av min stora hobby, målning av tavlor i olja, akryl och akvarell. ___________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Lennart Nicklasson

Från teknik till lagbok och museum Min födelsestad är Linköping där jag föddes 7 november 1936. Efter fullgjord officersutbildning vid infanteriet och gymnasieingenjörsexamen vid HTL i Linköping 1959 ledde mig mitt intresse för halvledarfysik till Chalmers och institutionen för teknisk fysik där jag avlade civilingenjörsexamen 1968.

Eftersom jag började en heltidsanställning redan efter två studieår blev det inte särskilt mycket studentliv. Jag deltog när tiden så tillät. Så här många år senare konstaterar jag att det kanske är en brist i min utbildning.

Under ledning av professor Torkel Wallmark deltog jag i ett grupparbete som bestod i att översätta boken ”Semiconductor Devices” av James J. Brophy, svensk titel: ”Halvledarelektronik” och genomförde också mitt ex-jobb ”Framställning av tunnfilmskrets (trestegs förstärkare) genom selektiv etsning”. Denna inriktning som professor Wallmark hjälpte mig att staka ut blev sedan mitt huvudspår under mitt arbetsliv. Datasaab hade börjat leverera sin första civila dator D21 och skulle nu fortsätta att utveckla nästa generation, D22 som skulle konstrueras med den modernaste elektroniken. Jag hade förmånen att få vara med tidigt och fick bl.a. ansvar för aritmetiska enheten. Arbetet bestod i att definiera en algoritm som var både tids och kostnadseffektiv. Uppbyggnaden skedde med enhetskretsar uppbyggda av diskreta komponenter (transistor, motstånd, kondensatorer) på kretskort. Funktionen fastställdes sedan genom wire-wrapping på skåpets bakpanel. Ett mycket intressant arbete som innehöll mycket logik och signalflöden som måste fungera tillsammans med alla andra enheter i D22´an. Idag, 2010, finns ett exemplar av D22 på Östergötlands Länsmuseum i Linköping. Detta har möjliggjorts genom mycket ideellt arbete av föreningen Datasaabs Vänner. Jag fann där att mina konstruktionsritningar fanns intakta och att jag således hade förvandlats till ett museiföremål.

Facit var vid denna tid världsledande på kontorsmaskiner. Jag anställdes för att projektera en halvledarfabrik i den stora Örsättersfabriken vid Åtvidaberg, men innan jag hann börja med detta så blev Facits ekonomiska kris allt sämre och jag fick andra arbetsuppgifter. Jag upplevde en synnerligen intressant tid hos Facit. Vi utvecklade och producerade flera olika räknare som byggde på egenutvecklade LSI-kretsar. Det innebar många nära kontakter med flera amerikanska halvledartillverkare med vilka vi deltog i definitionen av de fysikaliska specifikationerna för de olika momenten av tillverkningen. Det fick mig också att inse att avtalsförhandlingar var komplicerade och krävde juridisk insikt. Därför började jag studera juridik på distans.

Nu var tiden kommen för den nye ägaren av Facit, Electroluxkoncernen, att förändra inriktningen för Facit. Detta medförde att flera av oss på utvecklingsavdelningen sökte oss bort från Facit.

Själv sökte jag mig till Robo, som då var ett svenskt företag inom Robert Bosch koncernen. Robo tillverkade främst strålkastare och extraljus till fordonsindustrin, men även cykelbelysningar. Tillverkningen var inriktad på stora serier med djuppressning, avancerad ytbehandling, förångning av skyddsskikt i stora vakuumkammare och montering av strålkastarglas.Robert Bosch GmbH är en världsomfattande tysk koncern som det var mycket intressant att få var en liten kugge i och att få praktisk användning av mina kunskaper i det tyska språket. Robo ingår inte längre i Boschkoncernen och har idag ett annat företagsnamn. Electrolux Centrala Inköpsavdelning i Stockholm, inköpssektionen för el-komponenter, blev min nästa anställning. Jag var nu färdig med mina juridikstudier och ville inrikta mig mot avtalsförhandlingar och inköpspolicy för nya inköpskanaler. Jag fick mitt lystmäte till fullo uppfyllt. Electrolux med sina världsomfattande fabriker och sin storserietillverkning medförde komplexa avtalsförhandlingar för att möjliggöra samverkan mellan fabriker. Leverantörerna fanns främst i Tyskland och övriga Europa, men även i fjärran östern.

Nu kom verkligen mina juridikkunskaper till nytta och lagboken började bli ett arbetsredskap. Vid denna tid skedde en förändring i bolagsbildning i så måtto att Facit, Datasaab och delar av Ericsson sammanfogades till ett nytt bolag, Ericsson Information System, EIS, med en helt ny ledningsorganisation. Mina arbetsuppgifter blev att integrera Facits inköpsorganisation i EIS inköpsorganisation men även att ha inköpsansvar för Facit-, Svängsta- och Linköpingsfabriken.

Efter allt omorganiserande, som i sig medförde intressanta arbetsuppgifter, var det dags för en anställning vid Saab-Scania Combitech och dess mikroelektronikverksamhet i Linköping, SAAB Microelectronics, som General Manager med fullständigt lönsamhetsansvar. Embryot till detta fanns tidigare inom Datasaab där jag redan i slutet av 60-talet hade haft arbetsuppgifter. Nu var det emellertid ett fullödigt företag med mycket intressant komponenttillverkning av mitärspecade hybridkomponentprodukter. Att kvaliteten var hög fick vi bevis för när vi fick tillbaka kretsar som suttit i flygplan som störtat. Kretsarna fungerade fortfarande enligt specifikationen.

Att få leda arbetet med att konstruera och tillverka högkvalitativa hybridkretsar var mycket intressant med tanke på teknikinnehållet. Vi började även försök med att tillverka halvledarkretsar i diffusionsugnar. Jag har alltid försökt att söka efter vad framtiden skulle kunna ha i sitt sköte. En i och för sig omöjlig uppgift, men ändå! Man måste våga satsa för att kunna vinna och jag började tvivla på hållbarheten för framtiden. Jag hade ju hunnit vänja mig vid stora verksamheter och detta var en mindre enhet med en mycket begränsad kundkrets. När jag blev erbjuden posten som inköpschef för Husqvarna AB där inköpsvolymvärdet var flera miljarder årligen accepterade jag med tacksamhet erbjudandet. Det var bara att konstatera att mitt yrkesintresse för affärsjuridik hade tagit över det rena teknikintresset. Det finns utredningar som hävdar att den som inte förstår teknikinnehållet i en produkt får de billigaste inköpen. Detta beroende på att inköparen inte skulle förstå argument om tillverkningssvårigheter. Jag har inte funnit stöd för detta utan har alltid haft ovärderlig nytta av min tekniska utbildning vid Chalmers.

Husqvarna som köptes av Electrolux 1976-77 ombildades 1979 till ett rent skogs-och trädgårdsproduktbolag och tillverkningen ”vitvaruprodukter” inkorporerades med Electrolux tillverkning. Att tillverka tvåtaktsmotorer kräver hög teknisk kompetens för att klara avgaskrav och vibrationsdämpning. Detsamma gäller för åkbara gräsklippare, Riders, och automatiska, elektroniskt styrda gräsklippare även kallade Robotklippare. - Att använda fyrtaktsmotorer till handhållna maskiner går inte idag pga den höga vikten. Inköpsavdelningen var i allra högsta grad delaktig i denna utveckling och med upprättandet av specifikationer. För att hålla en ”lean” produktion krävs det hållbara leveranser, vilket ställde stora krav på leverantörerna antingen de var mindre företag från Småland eller internationella företag som för förgasare och motorkomponenter. Alla lika viktiga för Husqvarna.

Jag blev kvar hos Husqvarna till pensionen. De sista åren hade jag inget direkt arbetsledande ansvar utan jobbade med olika projekt inom verksamheten. Kanske var det lite som Hemingway skrev, Den gamle och havet, fast i mitt fall borde det väl ha varit Den gamle och fabriken. Idag finns det många utbildningsinriktningar att välja emellan och det kan vara svårt att veta vilket val som är det bästa. Enligt min erfarenhet spelar det inte så stor roll vilket val man gör, bara man är intresserad. Var inte rädd för att vidga din horisont om ditt intresse styr dig vid sidan av ditt huvudspår. Men fortsätt att fördjupa ditt kunnande för kunskap ger makt. Makt att själv kunna styra din väg genom livet.

Man kanske också kan uttrycka det som Linköpingsprofessorn Martin Kylhammar skriver i en bok: Bubblande lust och bildning ger lycka.

__________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv. Bo Nilsson

Trots att mina rötter är skånska; jag föddes 1941 utanför Helsingborg av skånska föräldrar, så är jag ändå till hjärtat hälften västgöte. Jag tillbringade nämligen mina första 10 år i Karlsborg på fästningen vid Vättern där min far var militär. Läroverket gick jag igenom i Malmö där jag tog studenten på den gamla Latinskolan. Efter militärtjänst vid artilleriet började jag på Chalmers 1960 på teknisk fysik. Föreläsningarna hölls då både nere på ”gamla Chalmers” i stan och uppe på ”nya Chalmers”. För att snabbt förflytta sig mellan båda ställena var det utmärkt att ha en moped, i synnerhet då Göteborg är backigt.

Examensarbetet gjorde jag tillsammans med Per-Olof Nilsson för prof. Brogren i fysik. Vi labbade på elektronmikroskopet som då var nytt på Chalmers. Efter civilingenjörsexamen 1964 tänkte jag först läsa vidare, närmast till en lic.examen i matematisk fysik. Jag hade sökt och fått ett lic.stipendium men efter några månader ångrade jag mig och började i stället samma år på Saabs Flygdivision, beräkningsavdelningens sektion för Fladder och Vibrationer där jag jobbade kvar på heltid till pensioneringen 2008. Tiden på Saab

För dem som inte hört begreppet fladder tidigare kan det förklaras som en instabilitet som kan uppstå då en elastisk flygplanstruktur påverkas av instationära luftkrafter. Eftersom instabiliteten ger upphov till snabba divergerande svängningar som kan bryta sönder flygplanet måste den till varje pris förhindras.

Åren 1964 –69 arbetade jag i huvudsak med strukturdynamiska beräkningar på fpl 37 Viggen. Jag tog bl.a. fram beräkningsprogram for landningssimulering och beräkning av dynamiska laster vid t.ex. bortskjutning av yttre laster.

1969 fick jag ansvaret för de aeroservoelastiska undersökningarna på fpl 37 d.v.s. att garantera att inte strukturåterkoppling via styrautomaten kan ge instabilitet. Jag vidareutvecklade de metoder som fanns för beräkning och prov på marken och i luften. Under 1970-talet gjorde jag mycket sådant arbete på fpl AJ37 och JA37 för bl.a. integration av olika lastalternativ. Jag hade då också i samarbete med flygprovavdelningen ansvaret för fladderprov i luften s.k. flygsvängningsprov. Jag tog också fram metoder för analys och excitering. Samtidigt deltog jag i andra lite mer udda aktiviteter såsom Saabs helikopter- och vindkraftprojekt. Arbetena här bestod av fladder- och lastberäkning på helikopter- och vindtubinblad. De flesta beräkningsprogram fick jag ta fram själv eftersom detta var nya projekt för Saabs del.

Under 1970-talets senare del kom jag också att syssla närmare med buffetingproblem. Buffeting ger svängningar i strukturen p.g.a. avlösning av strömningen. I samarbete med aerodynamikavdelningen deltog jag bl.a. i vindtunnelprov i utländska vindtunnlar. Dessa resultat presenterades sedan vid en AGARD-konferens.

Min verksamhet under 80-talet delades mellan civil- och militär verksamhet. I och med tillkomsten av det civila propellerflygplanet Saab 340 uppstod nya fladderproblem som måste behandlas. Ett sådant gällde whirlfladder som kan uppstå på propellerflygplan genom att luftkrafter och masskrafter på propellern kopplar med flygplanets struktur. Jag tog fram beräkningsprogram för detta och fick ansvaret för whirlfladderundersökningarna på fpl 340 och senare fpl 2000 som är en förstorad version av fpl 340 med nya vingar och motorer och med förlängd kropp..

Ett annat viktigt område för civila fpl gäller vindbylaster, som i många fall är dimensionerande för flygplanstrukturen. Även för vindbylaster tog jag fram beräkningsmetoder och ansvarade för dynamiska vindbylaster på fpl 340.

Den militära delen av mitt arbete på 80-talet bestod av fladder- och aeroservoelastiska undersökningar på fpl JAS 39. Jag deltog i framtagandet av fladdermodell av JAS i USA och var sedan Saabs provledare vid vindtunnelprov på NASA Langley i USA och i Frankrike. År 1990 utnämndes jag till sektionschef för den nya sektionen Aeroelasticitet. Jag fick då tillsammans med mina medarbetare totalansvaret för aeroelasticitet för Saabs flygplan. Detta gällde då främst fpl 2000 där jag var engagerad i fladderprov, aeroservoelastiska undersökningar och fpl JAS där jag drivit på för att vidareutveckla både beräknings- och provmetoder.

Som sektionschef deltog jag då också i många föredragningar där vår verksamhet presenterades. Vid sidan av typverksamheten hade vi under många år forskningssamarbete med Volvo Aero i Trollhättan i vilket Volvos transsoniska vindtunnel användes. De sista projekten jag deltog i före pensioneringen gällde aktiv fladderdämpning av vingar. År 2002 utnämndes jag till Saabs specialist på aeroservoelasticitet och fladder. Som specialist innebär det bl.a. att man får tid avsatt att delta i och leda forskningsprojekt. För min del var deltagandet i EU-projekt inom aeroelasticitet mycket intressanta inte minst det sociala umgänget med kollegor från andra flygplanindustrier. Projektet gav möjlighet att besöka t.ex. den stora ryska flygforskningsinstitutionen TsAGI utanför Moskva, något som annars inte varit möjligt.

De sista åren ledde jag både typverksamheten som främst var inriktad mot exportversionen av fpl JAS och en utredning om framtida arbetssätt när det gäller fladder, vilket blir aktuellt då nya kunder ställer krav på att få delta i fladderundersökningar vid t.ex. vapenintegration. Varför stannar man 44 år på en och samma arbetsplats? Frågan är berättigad. För min del är svaret en kombination av att

• Ämnet fladder är teoretiskt krävande och vi på Saab var de bland de mycket få i Sverige som sysslade med det, vilket gjorde att man kände sig unik. • Fladderarbetet kräver dels beräkningar dels prov på flygplanet både på marken och i luften. Man får leda flygprov som drivs ända ut till maximal hastighet. Man är inte bunden till skrivbordet utan får även arbeta med det riktiga flygplanet. • Jag fick arbeta både med civila och militära flygplan. De olika typerna skiljer sig åt beträffande fladderegenskaperna. • Saab var under min tid en mycket studievänlig arbetsplats där man uppmuntrade vidareutbildning. Saab har också legat i framkant när det gäller datoranvändning (superdatorer) och avancerade beräkningsmetoder. • Jobbet har varit omväxlande, vilket jag hoppas framgått av ovanstående.


Eftersom ämnet fladder kräver kunskaper i matematik, mekanik, fysik har min examen från teknisk fysik varit till stor hjälp genom att den är all-round. En del av dem vi anställde på fladder hade examen från maskinlinjen. Det har också fungerat bra när de har kompletterat med kurser i aerodynamik.


Biografi för Bo Nilsson


Född 3 maj 1941 i Raus (Helsingborg) Civilstånd: Gift 1979 med Hatice f. Özkan, 1 barn Utbildning Studentexamen på reallinjen, matematiska grenen på Malmö Latinskola 1959 Militär befälsutbildning vid artilleriet 1959-60 Civilingenjörsexamen i Teknisk Fysik vid Chalmers 1964. Diverse doktorandkurser i numerisk analys och reglerteknik vid Linköpings tekniska högskola. Fortlöpande kurser i struktuteknik, aerodynamik m.m. som led i arbetsutvecklingen. Anställning 1964-2008 Anställning vid Saab AB flygindustri i Linköping. • 1964-1970 Beräkningsingenjör strukturdynamik • 1970-1990 Beräkningsingenjör aeroservoelasticitet, fladder • 1990-1998 Sektionschef aeroelasticitet • 1998-2008 Teknikledare aeroelasticitet • 2002-2008 Specialist fladder

___________________________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år. Erik Svantesson postumt(sammanställt av Kuno Lindstedt).

Erik Svantesson föddes den 14 jul 1940. Båda föräldrarna var lärare och pappan var speciellt intresserad av världsspråket esperanto. Han undervisade i det och arbetade fram ett omfattande lexikon. Familjen besöktes också av många esperantotalande personer från andra länder. Erik tyckte efter sin studentexamen att han skulle förkovra sig i ämnet matematik innan han sökte in till Chalmers. Han antogs för studier i matematik vid Göteborgs Universitet och under läsåret 1959-60 läste han in två betyg i ämnet.

Han sökte till linjen för teknisk fysik, Chalmers. Linjevalet stod i samklang med det som låg honom varmast om hjärtat. Han var intresserad av forskning och hade stort intresse av att undersöka saker och ting och finna lösningar på olika tekniska problem. Hans studier i matematik var värdefulla för studiearbetet på Chalmers och han ägnade sig intensivt åt studierna i de olika ämnena, vilka tenterades efterhand.

Med början under slutet av tredje läsåret arbetade han med sitt examensarbete ”Zonfasomvandling” på institutionen för fysik tillsammans med Henry Svensson. Sommaren mellan tredje och fjärde läsåret ägnade Erik mest åt exjobbet. Han tog också mycket aktiv del i reseprogrammet för den för kursen gemensamma internationella studieresan. Under sista läsåret valde Erik att studera vidare i fysik, reaktorfysik, regleringsteknik, hydromekanik och favoritämnet matematik.

Under våren 1964 gifte Erik sig med sin Monica och hösten 1964 var alla ämnen tenterade och godkända och en kortare militärtjänstgöring tog vid. En av våra studiekamrater, Ebbe Almqvist, hade en broder, Hans Almqvist, civilingenjör, Chalmers M 61, som arbetade som utvecklingschef på AGA i Stockholm och behövde en duktig och pålitlig medarbetare.

Hans Almqvist berättar citat ”Jag var utvecklingschef på AGA’s medicinska avdelning omfattande 5 ingenjörer, 2 laboratorietekniker och 2 ritare. Jag var i stort behov av en teoretiker med praktisk läggning, men sådana var svåra att få tag på. Jag ringde min bror Ebbe, som läste teknisk fysik på Chalmers. Det var i slutet av 1964 eller början av 1965. Han föreslog direkt en kurskamrat, Erik Svantesson, som jag talade med och bjöd upp till Lidingö för intervju. Efter att ha avverkat en formell anställningsintervju, tog jag med Erik hem till min hustru Barbro och vår baby Ann-Sofie. Jag minns det så väl eftersom Erik inte kunde få nog av att leka med lilla Ann-Sofie.

Jag gav Erik ett bud och han accepterade. Eriks första uppgift var att arbeta med en ny kuvös en medicinteknisk apparat för att skapa konstanta klimatförhållanden för en förtidigt född baby, samtidigt som barnet kan studeras och ges rätt omvårdnad. Företaget hade redan en kuvös, som var föråldrad och inte stod sig i internationell konkurrens. Förutom att hålla barnet vid rätt temperatur och ett flertal andra praktiska detaljer, gällde det att hålla en låg, normal syrekoncentration i själva kuvösen medan andningsmasken med barnets inandningsluft kunde justeras högre. Ny forskning hade nämligen visat att förtidigt födda, prematurer, kunde få ögonskador och ibland blindhet av för hög oxygenkoncentration. En annan funktion vi arbetade med var en speciell typ av respirator för att underlätta för de barn, som inte hade tillräckligt utvecklade lungor.

En annan produkt, som Erik arbetade med var utvecklande av en ny typ av analgesiapparat, inandningsapparat, för kvinnor vid barnafödande. Tidigare hade 100% lustgas använts intermittent för mödrarna, men nyare forskning visade att det inte var bra för barnet. Den s.k. AGA Dedoator gav en valbar blandning av oxygen och lustgas, men aldrig mindre än 20% syrgas.

Under 1968 fick AGA ekonomiska problem. Dr Ulf af Trolle togs in för att städa. Den medicintekniska verksamheten ombildades till två kompletta bolag, AGA Medical och AGA Spiro. Medical-chefen Sven-Olof Skarendahl och jag, som chef för AGA Spiro, kom överens om att personalen skulle fördelas i enlighet med respektive persons huvudsysselsättning. Erik kom då att tillhöra AGA Medical, som sedermera köptes av Siemens Elema och personalen inklusive Erik flyttade till Solna. Erik gjorde ett strålande arbete där och saluförde bl.a. kuvösen över hela världen. Resorna blev många och långa.

Några år senare behövde jag en praktiskt lagd teoretiker till AGA Spiro och andningsapparatverksamheten. Återigen anställde jag Erik. Elektroniken började komma in mer och mer i våra produkter och där var Erik till mycket god hjälp. Vi utvecklade också alltmer avancerade regulatorer och system för brandmän och dykare där Eriks teoretiska kunskaper kom väl till pass. Vidare var han till enorm hjälp för att lösa de miljökrav vi ställdes inför. Det var värme, kyla, vibrationer, slag, kemikalier mm, som utrustningarna utsattes för, som var både problematiska och svårlösta.

Eriks kanske största projekt var att leda utvecklingen av världens första gasbehållare utan metallskal för rökdykare. Behållaren gjordes av fiberarmerad plast. Det hela utvecklades till en tävling mellan SAAB, Bofors och ABB där slutligen ABB Plast i Piteå vann. Erik var tekniskt ansvarig för detta projekt och drog ett mycket tungt lass. Behållaren blev en succé genom att den innehöll mer andningsgas per kg behållare. Myndigheterna i vissa länder, bl.a. USA förhindrade och försenade en snabb spridning av produkten där. Men i Europa fick den gott mottagande.

AGA Spiro fick nytt namn, Interspiro i samband med att det såldes till företaget Pharos. Senare blev Nobel och därefter franska Comasec ägare. Erik avancerade och blev teknisk chef för Interspiro. Verksamheten växte snabbt och blev ett av de tre största i världen. Erik var en klippa i denna utveckling genom att aldrig ta genvägar då det gällde säkerhet. Erik hade också förmågan att alltid ha teorin helt klarlagd för varje konstruktion. Då vi andra för länge sedan glömt att använda differentialekvationer och integralkalkyler gjorde han beräkningarna med lätthet. Erik var en slitvarg och hustrun Monica, sedan våren 1964, fick alltför ofta vänta med middagen.

Erik uppträdde ofta som företagets representant i standardiseringsgrupper mm och vann stort förtroende genom sina tekniska kunskaper. Hans goda språkkunskaper gjorde att han kände sig välkommen var i världen han än befann sig.

Så blev vi också goda vänner. Vi spelade tennis, speciellt då våra familjer var på västkusten på somrarna. Vintertid åkte våra familjer skidor tillsammans i Härjedalen. Jag inspirerade kanske också Erik till ett köpa segelbåt, som han sommartid utnyttjade tillsammans med hustru Monica och barnen Annika född 1966 och Tobias född 1969”. Slut citat. Erik avgick med pension under 2005 och avled den 24 juni 2008.


Biografi för Erik Svantesson


Erik Svantesson föddes i Göteborg 1940 07 14. Han studerade på Majornas Högre Allmänna Läroverk där han 1956 avlade realexamen och studentexamen 1959. Han studera sedan på Göteborgs Universitet och tenterade 2 betyg i matematik. Han sökte och kom in på teknisk fysiklinjen på Chalmers 1960 och tog sin civilingenjörsexamen 1964. Efter en kortare militärtjänst arbetade han som assistent vid institutionen för fysik, Chalmers Teknisk Högskola fram till 1965. Därefter började han sin industriella karriär på AGA i Stockholm som konstruktör på medicintekniska verksamheten till 1969 då han blev teknisk marknadsförare för Medicintekniska divisionen. Han tillträdde som utvecklingschef för medicintekniska produktprogrammet 1973 och blev därefter teknisk chef för AGA Medical. År 1982 blev han administrativt ansvarig för utvecklingsavdelningen inom divisionen ventilatorer, Siemens Elema, Stockholm och 1984 konstruktör och projektledare vid Interspiros utvecklingsavdelning i Stockholm till 1989 då han utnämndes till chef för Interspiros tekniska avdelning i Stockholm fram till pensioneringen 2005.

Efter en längre tids sjukdom avlider Erik den 24 juni 2008. Sammanställt av Kuno Lindstedt efter kontakter med Eriks hustru Monica Svantesson, Henry Svensson och Hans Almqvist.

______________________________________________________________________________

Teknisk fysiker i 50 år – studier och yrkesliv Henry Svensson

Integration - att göra en helhet av samhörande delar är det som varit mitt intresse och blivit min specialitet. Teknisk Fysik på Chalmers bidrog ej mycket till det men gav en god grund i form av en mycket bred kunskapsbas.

Född och uppvuxen i en lärarbostad på landet i Skåne präglade början av mitt liv. Med far, som lärare, var det naturligt att fortsätta skolan ”i stan” vilket betydde att efter sjätte klass ta tåget till den 4-åriga realskolan på Eslövs Högre Allmänna Läroverk och sedan vidare där på reallinjens matematiska gren till en studentexamen 1960. Jag hade tidigt idéer om att bli ingenjör, men visste nog inte mycket om vad det innebar. På den tiden var Chalmers alternativet för en skåning. Linjevalet styrdes mycket av en studivägledare på skolan. Hon frågade dock aldrig, vad jag var intresserad av utan kollade bara vilken linje med högst poäng, som mina betyg räckte till.

Jag kände tidigt att studier på Chalmers passade mig. Förändringen från att ha haft lärare i en småstadsskola, som ganska subjektivt satte betyg, till att få neutrala föreläsare och assistenter, vilka i och för sig var av olika kvalitet, och resultat helt beroende på skriftliga prov upplevde jag som mycket positiv. De två första somrarna använde jag till att få ihop den obligatoriska praktiken. Första sommaren var jag med och installera de Aseas helautomatiska centrifuger på Örtofta sockerbruk och andra sommaren var jag på Saabs motorritkontor i Trollhättan.

I slutet av trean började Erik Svantesson och jag vårt examensarbete ”Zonfasomvandling” på institutionen för fysik. Det gick ut på att först konstruera och sedan göra körningar i en helautomatisk ugn. I fyran satsade jag på de ämnen, som hade med kärnteknik att göra, eftersom kärnkraftverk var i ropet. Det innebar ett par resor för kärnfysiklaborationer på KTH (”R-ettan”) och Studsvik. Jag läste även det enda datorämnet, som fanns på Chalmers då. Ämnet gav en, om än klen, grund för för min kommande yrkesverksamhet, som helt kom att kretsa kring datorer.

Chalmersstudierna på Teknisk Fysik gav ett väldigt brett spektra av kunskap, men trots allt gäller det som ”Faderallan”, föreläsare i Hållfasthetslära sade: ”Det är inte så noga vad vi lär er, bara vi lär er tänka.” Det gjorde starkt intryck på mig och jag har alltid försökt att ha ordet ”Tänk!” aktuellt för mig, speciellt i besvärliga situationer. Det har även varit mitt standardråd till barnen och nu blir det till barnbarnen.

Militärtjänsten gjorde jag efter Chalmers i form av utbildning till instrumenttekniker vid RMS på Kviberg i Göteborg. Det kom att visa sig att denna utbildning gav mig mer för mitt arbete, åtminstone de första åren, än vad Chalmersstudierna hade gett. Den gav förutom praktisk erfarenhet även utbildning i systemtänkande, som blivit min specialitet och som jag utnyttjat genom hela yrkeslivet.

Under militärtjänsten hade jag experiment igång i Eriks och min ugn på Chalmers som en början på tänkta licentiandstudier. Jag kände dock ganska snart att det akademiska livet inte var något för mig utan jag ville ut i ”verkligheten”. Jag sökte därför jobb bl a på Saab i Linköping och på Bofors.

Saab i Linköping valde jag efter en mycket positiv anställningsintervju på datoravdelningen inom Central Beredning System 37. Jag började med att vara ansvarig för Dynamisk Programkontroll där vi i en marksimulator testade AJ37s (Viggens) flygplandatorn och dess program innan allt gick till flygprov. Det mesta av datorproblematiken var med kommunikationen med ansluten utrustning och med realtiden, som är fråga om millisekunder i ett flygplan. Så småningom höll jag även i annan simulatorutprovning av programvaran för AJ37, ofta med flygförare involverade. Jag har därför ”flugit” AJ37 hundratals timmar om än bara på marken.

När arbetet med JA37 kom igång blev jag från 1969 ansvarig för integrationen av radarn med övriga funktioner i datorn. Från 1972 fick jag även ansvaret för integrationen av stridsledningsfunktionerna. Här upptäckte jag hur dåligt samarbetet mellan STRIL på marken och flygplanen dittills hade fungerat och drog därför igång planerna på att köra simuleringar med piloter ”flygande” i JA37-simulator i Linköping som stridsleddes från en befintlig STRIL-central.

1974 blev jag involverad i projektet Europlane, där Saab tillsammans med flygplanstillverkare i England, Tyskland och Spanien skulle ta fram ett nytt passagerarplan, och började titta efter bostad i London. Projektet lades dock ner på Luciadagen eftersom oljekrisen gjorde att marknaden för nya passagerarplan helt försvann. Då fick jag gå över till att helt jobba med förstudien B3LA som efter många turer blev JAS 39 Gripen. Londonäventyret hade dock gett mig och familjen tankar på en flyttning och eftersom jag även ville komma över till civil produktion började jag titta mig runt efter nytt jobb inom automationsindustrin.

Asea i Västerås hade jobbat några år med datorbaserade automationssystem och kunde visa intressanta planer, som lockade mig. Jag accepterade ett jobb där och flytten gav familjen en intressant lärdom. Trots att vi strax före flytten egentligen inte kunde se något specifikt, som blev bättre med flytten, så upplevde vi den som mycket positiv. Det blev som en omstart för hela familjen. Så slutsatsen är: Var inte rädd för förändringar, t ex flytt, utan jobba för sådana!

När jag började, drog Asea igång utvecklingen av ett datorbaserat styr- och övervakningssystem Sindac i en i Sverige helt okänd dator Modcomp III. Min första arbetsuppgift blev att vara projektledare för framtagning av ett databassystem för Modcomp III igen med för tiden unika krav på att verka i sann realtid. Sindac-systemet togs fram i en version för eldistributionscentraler och en för processindustrin. Snart växte kraven på högre kapacitet för systemen och jag blev projektledare för konverteringen av de båda Sindac-systemen till den kraftfullare datorn Modcomp IV.

1976 fick jag vara med från början i något, som kom att bli helt dominerande i Aseas (senare ABB:s) automationsverksamhet. Jag och fem andra gjorde en förstudie om att ta fram ett nytt integrerat processtyrsystem. I det kommande konstruktionsprojektet blev jag projektledare först för den överordnade systemintegrationen och sedan för framtagning av Systemprogramvaran. Systemet döptes senare under mycket pompa och ståt till Asea Master.

Ett huvudskäl för mig att börja på Asea var att komma närmare den problematik som rör styrning av olika industriella processer, det jag brukat kalla ”verkligheten”. Dittills hade jag i stort sett bara hållit mig ”inne i datorn”. Men från 1979 fick jag bli projektledare för framtagning av Sindac/P, ett Modcomp baserat grundsystem för processtyrning till i första hand järn-och stålindustrin inkluderande att hålla i en utvärdering av öststatsdatorer i Moskva och Dresden.

1983 fick jag komma ännu närmre ”verkligheten” i och med att jag blev chef för en leveransavdelning för industriella styrsystem med c:a 30 medarbetare och c:a 20 inhyrda konsulter. Nu började vi ta fram leveranser med Asea Master. Den första var till Simuma, en cementfabrik i Sydafrika dvs inte direkt nästgårds. 1983 firade Asea 100 år med en stor och påkostad utställning och ett stort antal kundseminarier. Jag satt med i ett sådant för papper- och massaindustrin. Då slog mitt systemtänkande larm och jag ritade över en A4-sida bokstäverna AMPP för ”Asea Master Pulp&Paper”.

Sent 1983 fick jag erbjudande att ingå som systemstrateg i en nya P&P-organisation (P&P = Pulp&Paper). Erbjudandet innebar att välja mellan att fortsätta på karriärstegen eller att hoppa på något nytt och spännande ihop med en entusiastisk chef. Jag valde det senare och det har jag aldrig ångrat. (Slutsats: Det kan vara bra att hoppa av karriärstegen.) Som pilotprojekt i den nya organisationen hade vi en stor order på ett Asea Master-system till Ortvikens nya termomekaniska massalinje. Kunden förväntade sig att vårt DCS-system (Distributed Control System) var helt integrerat och det var min uppgift som systemstrateg att styra framtagningen. Ortviken startade upp 1984 som Aseas första större DCS-order till massa- och pappersindustrin (i fortsättningen förkortad till P&P) Nu hade ett intressant och framgångsrikt race börjat och det skulle pågå över hela världen. Ett företag i USA, Fadum Enterprise, som gjorde regelbundna sammanställningar över leveranser av DCS till P&P, gav oss redan 1989 16% marknadsandel wordwide (1983: <1%). Från 1986 var jag mycket engagerad i att hjälpa våra bolag ute i världen att få igång försäljningen i bl a Brasilien, Spanien, Portugal och Frankrike.

ABB bildades 1988 då Asea och Brown Boveri, Schweiz gick ihop. Samma år gjorde vi ett första försök att ta en stor order i Kina, som vi (som tur var?) förlorade. Det betydde långa perioder för mig i Bejing. Slutförhandlingarna var i maj 1989 så jag fick uppleva demonstrationerna där från de första studentmarscherna från universitetet till ett par kvällar på Himmelska Fridens Torg med flera hundra tusen kineser. På slutet av 80-talet drog det igång en mycket stor investeringsvåg inom P&P i Sydostasien. ABB var med redan från början genom leveranser via svenska maskinleverantörer. Förutsättningarna där ändrades dramatiskt när ABB köpte Combustion Engineering. CE tillförde inte bara kraftgenereringsverksamhet med, som det visade sig senare, asbestproblem, utan även en stor automationsverksamhet inom bl a P&P med en erfaren P&P-grupp på c:a 40 personer i Singapore. Det gällde bara att snabbt få över kunskap om ABB Master Pulp&Paper till det nya gänget i Singapore. För detta flyttade jag dit och arbetade där från mitten 1990 till slutet 1991 med ”Market and Business Development”. Det innebar, som det nog alltid gör när man är anställd utomlands, mycket jobbande. Eftersom min fru var kvar i Västerås kunde jag använda den tid, som blev över, till att se mig omkring och uppleva så mycket som möjligt. Singapores ansvarsområde var hela Asien öster om Iran så jag var på resande fot halva tiden. Resorna gick från Japan-Kina i norr till Indonesien i söder så jag lärde verkligen känna en stor del av Asien.

ABB i Västerås var jag tillbaka till strax före jul 1991. P&P-gänget där hade inom ABB fått ansvar för DCS-systemet och hur de övriga P&P-automationsbitarna integrerades med det. Jag gick in där som ”Area Manager” för, av naturliga skäl, Asien. Det innebar framför allt att hålla de lokala ABB-bolagen uppdaterade på tekniken och hjälpa dem med marknadsföring och försäljning mot P&P-kunder. För detta blev det 3-4 resor/år till Asien vardera på c:a 3 veckor och några kortare både i tid och rum och även utanför Asien.

Efter oroligheterna i Beijing 1989 låg vi lågt med bearbetningen av den kinesiska marknaden till 1994 då det blev en ordentlig omstart där. En person från Västerås var stationerad i Bejing för detta ett par år och när han kom tillbaka kunde jag släppa Nordostasien till honom och ägna en del tid att ta fram säljmaterial och en säljkurs. När jag sedan fick åka runt i världen och hålla denna kurs, kände jag att jag gjorde en väsentlig insats för framtida försäljningsframgångar för ABB.

P&P-gruppen i Västerås lades ner i slutet av 2000. Efter att i ett par år fört en jobbig kamp med att ensam föra verksamheten vidare fick jag med rimliga ekonomiska villkor möjligheten att sluta på ABB från och med 2003. Det blev som jag förutsett nämligen att jag skulle inte ha några som helst sysselsättningsproblem. Barnbarn, två hus med eftersatt underhåll, resor, kurser, mer motionsaktiviteter, musik och annat har givit den situation, som de flesta pensionärer upplever, nämligen att tiden inte räcker till. Det enda jag saknat av jobbet är de kontakter jag genom åren knutit över hela världen genom att jobba i ett så internationellt företag som ABB


Biografi för Henry Svensson


Född 29 juni 1941 i Eslövstrakten (Stehag) i Skåne. Gift med Iréne Svensson född Eliasson och har två barn. Realexamen 1957 och studentexamen på reallinjens matematiska gren 1960, båda i Eslöv.

Börjar på CTH Teknisk fysik hösten 1960, väljer ”reaktorämnen” i 4:an, tar ut examen i april 1964. Övningsassistent vid laborationer i allmän fysik och atomfysik 1963 – 1964. Gör från juni 1964 12 mån. militärtjänstgöring som innebär utbildning till instrumenttekniker på RMS i Göteborg.

Börjar 1 juni, 1965 på Saab-Scania i Linköping som systemingenjör och jobbar med framtagning av flygburna elektronik- och datorsystem för flygplanen AJ 37 och JA 37, på slutet som gruppchef. Övningsassistent vid laborationer i Kärnfysik 1966 -1968 på Regionala Tekniska Magisterutbildningen i Linköping. Är hösten 1973 med på halvtid i London för Saab i ett europeiskt passagerarflygplanprojekt ”Europlane”.

Flyttar 1 oktober 1974 till Asea i Västerås och jobbar i olika projekt- och linjechefspositioner med utveckling och leverans av datorbaserade system för övervakning och process- och produktionsstyrning. Är med från allra första början av utvecklingen av ett helt nytt mikrodatorbaserat system Asea Master. Går 4 terminer på kvällskurs i tyska på TBV från 1979.

Från oktober 1983 och i en nybildad grupp för Processtyrning till Massa- och Pappersindustrin ansvarig för framtagning av konceptet Asea Master Pulp&Paper (AMPP) och dess introduktion i olika delar av världen såsom USA, Brasilien, Finland, Frankrike, Portugaloch Spanien. Går 8 terminer på kvällskurs i spanska på TBV från 1986 och går en 3 veckors intensivkurs i spanska i Santander sommaren 1990.

1990 - 1991 stationerad i Singapore som ”Market and Business Development manager” för att föra över kunskapen om AMPP till en ny ABB-grupp där, som kommit från Combustion Engineering.

Från 1992 ansvarig för försäljningen av DCS (Distributed Control Systems) till Massa- och Pappersindustrin i Asien via de lokala försäljningsorganisationerna. Från 2001 gällde ansvaret hela världen. Går en veckas kurs i pappersmassatillverning i Markaryd 1992.

ABB:s pesonalnedskärningsprogram ger mig från 2003 möjlighet att gå över till ett fantastiskt liv som avtalspensionär och från 2005 som vanlig pensionär.

__________________________________________________________________________


Oscar Isacson

[Till toppen]



Den här kategorin innehåller just nu inga sidor eller filer.