Arkiv

Från Forum för tekniska fysiker

Hoppa till: navigering, sök

Följande krönikor som togs fram när Peter Apell var redaktör för sidan FY-Krönikan om forskning och utvecklingsarbete som vi nu ersatt med Notiser från våra medlemmar.



2011-08-29
Överge storföretagen!

Jag har i olika funktioner arbetat med relationen mellan företag och forskningsinstitutioner sedan jag var med och startade Blekinge Tekniska Högskola för nu nästan 20 år sedan. Jag upphör inte med att förvånas över att denna relation som borde vara så viktig för ett lands (världens) utveckling går en konstant kräftgång och aldrig riktigt blommar ut till den styrkefaktor det skulle kunna vara. Visst kan man dansa själv men vi talar här snarare om hur man skall kunna dansa tillsammans. Båda parter, och ibland läggs flera parter in i leken med modeord som tripel helix och liknande, har naturligtvis i grunden olika uppdrag och var och en sin egen problematik och agenda. Från akademins sida finns som jag ser det huvudproblematiken med en ofinansierad tjänstereform som gör att alla kan bli professor på egna meriter (vilket i grunden är sunt) men som nu mängdmässigt urholkat finansieringen till den grad att de flesta forskare vid Sveriges universitet och högskolor inte ens har en bråkdel av sin lön given från början annat än i arbetsrättsligt hänseende. Detta leder inte, som man skulle kunna tro, till en i konkurrens alltmer högkvalitativ forskning utan en ofta meningslös jakt på en lång rad av felaktiga finansiärer för kortsiktiga överlevnadsstrategier. Från industrins sida finns som jag er det huvudproblematiken med en specialisering och rationalisering som nått så långt att man har svårt att ta mer långsiktiga grepp och som under de sista åren börjat skjuta sig själva i foten genom att inte ens ha tid och resurser att erbjuda olika former för praktik och insikter för de blivande ingenjörerna inom sina egna företag. Än mindre att bjuda in forskare till dialog och samtal kring olika utvecklingsfrågor. Mycket av det jag beskriver ovan är systemeffekter där vi alla verkar vara inlåsta i utvecklingslinjer som på något sätt måste brytas. Jag hävdar dock att när forskarvärlden i stort är positiva till företagskontakter gäller inte omvändningen. Därför borde man vända blicken till de individer som bygger upp systemen – forskaren och ingenjören eller allra helst (små)företagaren. Båda är driftiga, arbetar dag och natt och har ett genuint intresse att deras kunskap och kompetens utvecklas. Jag har själv haft möjligheten att under sista året både arbeta med ett litet som ett stort läkemedelsföretag. Även om mina kunskaper bättre passar det stora företagets forskningsbehov så finns det en större samhörighet med arbetssättet hos det lilla företaget och möjligheten att forskningen även där skall kunna omsättas i nyttiga produkter. Jag tycker tekniska fysikeralumni skulle kunna gå i bräschen för ett mer givande utbyte. När bjöd ni in en forskare senast, inte som konsult, utan för ett mer otvunget samtal för att tillsammans försöka hitta nya utvecklingsnischer. Visst har jag varit orättvis eller?


Peter Apell

[Till toppen]


2011-08-29
ÄT LUNCH MED ETT INTRESSANT GÄNG FORSKARE! En rikare lunch? Vi pratar ofta om hur mycket av vårt liv vi sover bort. Tänk efter, en ansenlig tid ägnar vi också åt att äta. Frukost, lunch och middag liksom nattmackan och alla andra tidpunkter under dagen vi stoppar i oss något extra. Maten är som sömnen; något väsentligt för att åtminstone leva vidare. Nu äter vi ju inte bara för det utan en lunch kan vara något mer än både bukfylla och kulinarisk njutning. Men tänk på hur många gånger du går iväg med samma gamla vanliga gäng till samma gamla vanliga restaurang (i bästa fall) och äter samma gamla vanliga mat. Det är inte bara en vana utan en mycket stark social funktion men jag tror det kan bli ännu bättre! Jag minns en stort bord, vita dukar, sönderkokta grönsaker, bambatantsliknande matronor och en fantastisk bordskonversation. Platsen är Residencia (de Estudiantes) i Madrid. Ett gästhem och kulturinstitution för akademiker från alla världens hörn och ämnen, som gästar något av Universiteten i Madrid. Tidigare ett elevhem där Salvador Dalí träffade Federico García Lorca och Luis Buñuel. Som på sin hemsida berättar om gäster som Einstein, Keynes, Gropius, Curie, Stravinsky, Le Corbusier, Bergson, Calder… En värdig utmaning för Jonsereds herrgård. Det viktigaste med Residencia var som läsaren förstår inte själva övernattningen eller maten utan de spännande lunch- och middagsdiskussionerna man deltog i, där det mest bestående jag bär med mig är perspektiven från olika vetenskaper och konst på ett givet samtalsämne. Jag upplevde något liknande vid ett besök nyligen vid Haverford College i den lövskogsböljande utkanten av Philadelphia – vid samma bord olika fysiker, franskalärare, en antropolog och en internationaliseringsansvarig med italienska rötter. Nu behöver man inte åka så långt. Vid flera nya högskolor där jag varit aktiv träffas man lättare över ämnesgränserna under lunchen och har möjlighet att diskutera vår tids mantra om hållbar utveckling med både naturvetenskapliga, sociala och ekonomiska perspektiv på en och samma gång. Åter till Göteborg; här är vi så många experter inom till och med min egen smala nisch av fysik att lunchsnacket får sin naturliga begränsningsram. Visst har vi kul, visst har vi många olika nationaliteter och kulturer representerade och visst har vi intressanta samtalsämnen men i grunden saknar vi bredden av möjliga perspektiv. Jag har därför ett förslag: Den 5 februari har jag dukat upp en lättare lunch vid pass 12 i Villa Fridolin (Högåsplatsen 4). Jag skulle vilja äta lunch med en etnolog, finansekonom, statsvetare, vårdforskare, geograf och någon från Holdingsfären! Skriv till apell@chalmers.se om du kommer. Smaklig måltid och först till kvarn!


Peter Apell

[Till toppen]


2011-08-29
FY CHALMERS ! NOVEMBER 2008 Tre välrenommerade herrar i universitetsvärlden har för andra året i rad gjort en rangordning bland Sveriges högskolor och universitet – Svensk Universitetsranking 2008 (www.urank.se ). Den är baserad på data som rör t.ex. antal förstahandssökande per antagen, andel disputerade lärare, antal studenter per lärare, forskningsanslag per disputerad lärare och bibliotekets andel av totala omslutningen samt studentomdömen. De fyra första är Handelshögskolan Stockholm, Karolinska institutet, Sveriges lantbruksuniversitet och Lunds universitet. Chalmers hamnar på plats fem. Noterbart är att nischade lärosäten dominerar toppen av listan och att Chalmers ligger på 16 plats om man bara skulle se på faktorn studentomdömen. Detta är ytterst allvarligt då dagens studenter är en viktig länk att berätta för kommande studenter och sina arbetsgivare att Chalmers är ett gott lärosäte att studera vid. Enda trösten är väl att KTH är nia totalt och ligger på 29 plats när det gäller studentomdömen. MEN det var inte detta jag skulle ta upp utan snarare problemet att rankingen ovan inte visar faktiskt kvalitet utan snarare speglar politiskt bestämda förutsättningar för verksamhetens bedrivande genom tilldelade resurser, tilldelade rättigheter och lärosätets ålder. Rektor vid Högskolan i Halmstad, Romulo Enmark har gjort en sådan korrigering av Universitetsrankingen 2008 och man finner ånyo Handelshögskolan, Sveriges lantbruksuniversitet och Karolinska institutet bland de fem bästa men Lund är ersatt av Linköpings universitet och Chalmers klättar en placering. Noterbart är att denna lista på ett sätt berättar för oss skattebetalare vad en krona ger bäst utdelning. Universitetsrankingen 2008 berör också två andra aspekter: jämn könsfördelning och rekrytering av studenter med utländsk bakgrund och/eller föräldrar som inte har högskolebakgrund. I den rankingen hamnar Chalmers tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet och Handelshögskolan i absoluta botten (plats 28 av 30). Oavsett vad man tycker om ranking – speciellt när den enbart speglar förutsättningarna för det som rankas och inte den faktiska kvalitén så utgången är given på förhand – så skäms jag med de som borde skämmas över plats 28.


Peter Apell

[Till toppen]



2011-08-29
FY på er som blåst upp bubblan! OKTOBER 2008 LHC har varit på allas läppar det sista halvåret. Då uttytt som Large Hadron Collider och belägen en bra bit under marken i Genèvetrakten. För er hockeyfrälsta är det naturligtvis Linköpings Hockey Club eller dess blåbärsvariant Lausanne Hockey Club, när vi ändå är i Schweiz, som kanske är den första associationen. Har luften gått ur, eller snarare in i projektet? Vi skattebetalare som dignar under Europas största bidragsgrupper: bönder och forskare, har under en stor del av 2008 förberetts på den viktigaste kollisionen i mänsklighetens historia om vi bortser från den smäll som troligen fick dinosaurierna att lämna över till oss däggdjur. Hela spektaklet kulminerade i en massiv mediahajp i september så 9-11 har nu fått konkurrens med 9-10 och nio dagar senare hade LHC pajat! Visst är det viktigt att forskare och forskningsresultat förmedlas till en bredare allmänhet. Men forskarna är i allmänhet lätta byten för journalister – snabba i tanken och med en till hybris gränsande självkänsla som gör sig bra i förstasidans oproportionerliga rubriker. De är kort sagt som alla andra! Självklart är LHC ett tekniskt och naturvetenskaplig projekt som genererat massor av intressanta idéer, tankar och projekt redan innan det startade. Och kan vi förskjuta gränsen mellan vad vi vet och vad vi inte vet ännu några steg neråt i storleksordning eller uppåt i energiskala så har det ett värde som kanske motsvarar priset. Kan vi dessutom hitta nya ”partiklar” så är kanske dagen räddad också även om Higgs inte direkt mättar. Men om inget kommer ut. Vad är nästa steg? För mig har LHC alltid varit Light Harvesting Complex. Det system i bakterier och växter som med hjälp av speciella pigment som klorofyll ser till att solenergin kan omvandlas och lagras i kemisk form. Visst vore starten av ett sådant LHC, konstruerat av människor, kanske inspirerat av naturen, än ännu större händelse?


Peter Apell

[Till toppen]